Förändring. Någonting behöver förändras. Många har hoppats på att Simon Thern ska vara förändringen i startelvan som ska förändra spelet, men innan han blivit helt frisk blev han skadad igen. Låt oss hoppas att det inte var något allvarligt. Andra har velat se Sana centralt och vissa vill se en annan formation än den ”förlegade” 4-4-2. Enligt rapporter och mina egna ögon har det sett ut som att formationen blir en annan i dagens match mot förhoppningsvis CL-trötta Malmö FF.
När laguppställningarna presenterades visade det sig stämma. 3-5-2 och Tobias Sana in centralt, där han bör vara. Allra helst så långt bort från eget mål som möjligt.
Naturligt aggressivt sa Stahre inför matchen. Det är Sebastian Erikssons normaltillstånd på en fotbollsplan och han inledde matchen med att sätta tonen när han, förvisso juste, körde över Erdal Rakip strax innan avspark.
Sekunder därefter slår Oscar Wendt en lös passning som Anestis springer för att möta och supermålskytten, får man väl nästan kalla honom trots att han spelar där han spelar, Colak gjorde inga misstag. Det målet var väl symptomatiskt och symboliserar ganska väl var lagen befinner sig just nu. För Malmö rullade bollen helt rätt och för Blåvitt avlöste misstagen varandra.
Sebastian Eriksson ville naturligtvis annorlunda och satte Kolbeinn i ett gott läge och när bollen väl hamnade vid Marcus Bergs fötter var det kvitterat. Jag har både i text och podd varit inne på att jag vill se någon annan bredvid Marcus Berg. Jag får väl erkänna att jag haft fel. Samspelet mellan Berg och Sigthorsson var ett glädjeämne under matchens inledning.
Långbollarna avlöste varandra och Gustav Svensson, Tobias Sana och Sebastian Eriksson riskerar att vakna med nackspärr i morgon. Samtidigt var man något bättre på att ta hand om andrabollar. När man väl vågade spela längs marken gick det inte sällan lite för långsamt men både Sana och Eriksson vågade å andra sidan hålla i bollen så att Blåvitt fick chansen att flytta upp lite mellan varven.
Under första halvleken är det tydligt att Malmö i mångt och mycket vill samma sak som Blåvitt: att få in bollen till forward i straffområdet. De stora skillnaderna: Malmö lyckas ofta och Malmö har fler ingredienser i sitt spel. Man kan gå på skott, man kan slå inlägg och man går på instick. Blåvitt får ofta fast bollen via Kolbeinn och Berg men de får undsättning något för sent. Får Blåvitt lite mer tempo i uppflyttningarna så har man vunnit mycket.
I 55:e minuten gjorde Blåvitt dock det som behövdes. Bollen kom äntligen in i straffområdet, Kolbeinn störde och Larsson, Malmös back, skyfflade in bollen i egen kasse.
Blåvitt gör många saker bra också. På egen planhalva är man kompakta och man tar inga onödiga risker med bollen. Ibland kanske man är för riskmedveten och hittar lösningar som är för enkla. I andra halvlekens första fas såg dessutom laget ut att sitta ihop något bättre varför man ibland fick bett med pressen.
Nåväl, vi hade 35 minuter jakt framför oss och det är knappast bra för hjärtat att följa den här typen av matcher. Under anstormningen sticker Blåvitt igenom och Marcus Berg visar gång på gång vilken supervärvning sportchef Farnerud har gjort. Han suger in, springer, skjuter, ställer krav, skriker och lever runt. Han är under stunder fullständigt dominant, på en helt egen nivå.
Malmö FF är ett otroligt tungt lag att möta och man sätter ganska bra fart på bollen men samtidigt är det i någon del av spelet som Blåvitt kan excellera så är set just i tyngd. Det är inte lätt för något lag att hitta heta chanser mot Blåvitts handbollsförsvar.
I minut 75 var det dags för Robin Söder att byta av en stenhårt arbetande Kolbeinn Sigthorsson. Varken Kolbeinn eller Söder har sina främsta förtjänster i djupet men det har å andra sidan inte Malmös backar heller och Söder är en något snabbare spelare. Intressant byte potentiellt.
Jon Dahl Tomasson svarade med att sätta in Judas och några andra gubbar i ett försök att behålla de tre poängen i Malmö. Att Anestis tog lite tid på sig så fort bollen var i hans ägo lugnade knappast Malmöspelarnas psykiska tillstånd.
Så kom verkligheten ikapp oss. Calle Johansson nickar ut en boll till hörna för att i nästa moment förlora sin zon och kvitteringen var ett faktum. Malmö hade ångan uppe och Blåvitt var nog inte inställt på att anfalla. Mycket tydde alltså på att vi skulle få se en liknande matchbild ända till domarens signal.
Det har gnällts på Wendt men det är långtifrån alla som tjatar till sig en straff istället för en frispark emot sig. För det är jag honom evigt tacksam.
Dahlin, som gick runt och hotade folk med stryk, mot Sana i matchens absolut sista aktion. Tobias Sana sköt åt vänster och Dahlin flög åt andra hållet. Kanske var han för fokuserad på vem han efter matchen skulle ge på käften.
Tobias Sana säger efter matchen att han älskar den typen av situationer samtidigt som Malmös finest står och skriker på honom. Jag lyfter på min lilla keps för Sanas post game-intervu och hanteringen av straffen. Gåshud.
Det är bitvis tydligt att relationerna inte riktigt sitter klockrent i Blåvitt. Enkla misstag görs för att man inte riktigt vet hur lagkamraterna kommer bete sig i olika situationer. Det känns också som att Blåvitt är på väg åt rätt håll men det är samtidigt en bra bit kvar. Det är inget självspelande piano ännu, så att säga.
