Bajen hemma

Ett 186+283 matcher starkt finbesök var på plats för avtackning (Tack för allt, Pontus och Jakob!) inför matchen och i halvtid. Har Blåvitt haft svårt att hitta motivation tidigare så fick de den gratis idag.

Polisen försatte Göteborg i någon form av undantagstillstånd och lät drönare patrullera luftrummet. Trots att man bedömt riskerna som så höga var det lugnt utanför arenan halvtimman innan avspark.

Publiken inne på arenan var däremot på hugget. Jag fick rapporter hemifrån Lunden som gjorde gällande att man hörde varje ord av ”Snart skiner Poseidon”. Någonting som däremot inte vaknade fullt så snabbt var Blåvitts spelares passningsspel. Svaga, sneda passningar blandades med dåliga mottagningar. Det rättade till sig efter en stund. Ytterligare en sak som inte var helt hundra (tack för det) inledningsvis var domarens syn, för visst tog Wendt med hands innanför straffområdet?

På förhand kändes det som att mycket skulle handla om Paulsen vs Kolbeinn (på tal om annekterat luftrum). Vem skulle vinna bjässarnas kamp?

Tobias Sana verkade ha vaknat och trott att det var 2012. Han var otroligt pigg och vände och vred med motståndarna som vore de hämtade från en division eller två under. Slutprodukten satt där dock inte från början, men han var bättre än på länge. Hosam Aiesh inledde också förhållandevis piggt, men han kämpar fortsatt med precisionen i sista passningen. När han får ordning på det igen kommer assisten trilla in i strid ström.

När strax över 20 minuter hade passerat kändes det som att segern hängde i luften, att det var en sådan dag. Blåvitt var påkopplade, man var där, så att säga, i duellerna och Hammarby såg inte alls lika laddade ut (möjligen utbuade Bojanic borträknad).

En bieffekt av Sebastian Erikssons frånvaro är att Blåvitt har två ganska, för att uttrycka det milt, defensivt inriktade innermittfältare som ofta spelar den enkla passningen hemåt istället för att försöka spela den lite svårare passningen som kan hota motståndarförsvaret. Ett och annat anfall förgicks av den anledningen och Hammarby fick chansen att hitta rätt i sina låga positioner.

Till pausvila gick man med 0-0 och trots att det kändes som att Blåvitt varit ett par snäpp vassare var det Hammarby som haft de flesta avsluten. En av förklaringarna till det är naturligtvis bristen på kvalitet i den sista passningen: inlägg fastnar på första motståndaren, är för långa eller för dåliga.

Andra halvan av matchen inleddes utan att något nämnvärt hände. Berg skulle haft en frispark i mitten av offensiv planhalva, AIesh såg till att en motståndare fick gult kort, Bjärsmyr hade kvar Selmani i bakfickan och Anestis fortsatte skicka bollar åt…skogen.

Berg går i djupet, Berg försöker dribbla, han stångas och han dras ner men han får i princip ingenting med sig.

Foto: Emelie Hübner

Sana är, trots att han stundtals är briljant, sin vana trogen för långsam i vissa skeden och i den 65:e minuten är han så långsam att Hammarbys inhoppare Williot Swedberg enkelt kunde stjäla bollen av honom för att storma fram mot Anestis som stod upp och blev skjuten i bröstet. Anestis har för övrigt stått för några räddningar, och den i 65:e visade sig rädda en poäng till Blåvitt.

Foto: Emelie Hübner

Hammarby och byten, var det, ja. De bytte ut en statisk Bojanic och satte in en rapp Swedberg och Amoo kom in istället för den enkelt bortplockade Selmani och just Amoo hade ett drömläge efter en tilltrasslad situation men av någon anledning fick Hammarby inte in bollen den gången.

All den där snabbheten och löpvilligheten slet isär Blåvitt och man tappade kontrollen i defensiven en aning.

Om det var nära för Amoo så var det närmre i 70:e minuten när Marcus Berg var centimeter från att göra karriärens antagligen snyggaste mål. Det som kändes som en strukturerad och ganska stängd match övergick i Hawaii-fotboll och då kan ju precis vad som helst hända. Chanserna avlöste varandra och Berg och Kolbeinn hittade varandra på ett bra sätt.

Den där känslan jag hade under första halvlek, den som gjorde gällande att det kändes som att Blåvitt skulle vinna matchen var som bortblåst.

Robin Söder byttes in i den 80:e minuten, men Stahre gör inte sällan sina offensiva byten i senaste laget och tio minuter plus tillägg är inte så mycket. Å andra sidan är Söder snäppet rappare i djupled än vad Kolbeinn, som kämpat hårt, är.

Mycket kan man säga om domaren, men Blåvitt är inte bra sista tredjedelen, i år heller. Marcus Berg skulle haft någon frispark och kanske fick man för många billiga mot sig, men det är inte domarens beslut som gör att det bara blir en poäng hemma mot Hammarby IF. Blåvitt höll nollan och det är ju värt att ta med sig. Om man ska hitta så mycket mer positivt att ta med sig får man nog be om polisens bildmaterial från alla drönare.

– Med både tur och skicklighet lyckades vi freda vårt mål, sa Stahre efter matchen. Han nämnde också att det var för många enkla bolltapp och att vi i IFK Göteborg vill ha mycket mer än en poäng på hemmaplan.

Categories:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier