En urkraft som under långa stunder gjort precis allt som stått i sin makt för att kunna spela fotboll för IFK Göteborg igen lägger skorna på hyllan. Ett kraftverk (knappast en slump att han föddes 1986) beväpnad med ett leende som är omöjligt att inte bli glad av, med en kropp som kan springa genom väggar. Ett par underskattade fötter som kunde spela både svårt och lätt. En inställning som jag tror har smittat av sig på Kamratgården. Det har ju ryktats om att kraven skruvades upp en aning när Wernbloom kom hem.
Efter 187 matcher, 55 mål, nio assist och ännu fler tacklingar var det dags för Pontus Wernbloom att avsluta den aktiva karriären. Efter att ha vunnit otaliga närkamper, sprungit otaliga mil, spelat landskamper, Champions League, gjort mål mot Real Madrid (och sparkat ner Ronaldo) säger kroppen stopp. Verktyget, som varit den stora tillgången, pallar inte längre fotboll på elitnivå.
Det var ju inte så här det skulle sluta. Men det var här det skulle sluta. Jag hade givetvis unnat Wernbloom att avsluta sin karriär när han själv kände att det var klart. Det är smärtsamt att han inte fick det.
Å andra sidan fick vi återse honom i Blåvit skrud, en cirkel fick slutas. Vi fick se de där fina fötterna och den där inställningen. En av höjdpunkterna under återkomsten är så klart FC Köpenhamn, där han kanske inte gjorde sin bästa match, men det var fint att se Pontus Wernbloom spela Europa League för IFK Göteborg. En annan är matchen mot Djurgården innan uppehållet. Matchen där i alla fall jag fick upp hoppet. Wernbloom såg riktigt bra ut.
Wernbloom kom hem till en förening i fritt fall och lämnar en som kan möta hösten med stolt bringa. Självklart har Pontus Wernblooms återkomst en stor del i det. Han kom och ställde krav. Han var ett berg att luta sig mot när det blåste. Det skaver något så fruktansvärt att Wernbloom inte får vara med och spela med kompisarna Berg och Wendt (och Gurra?). Men alla cirklar sluts inte.
Nu har Wernbloom sprungit över sin sista motståndare, slagit sin sista passning, skarvat sin sista boll och garvat åt motståndare för sista gången på elitnivå och det har varit en ära att få uppleva den resan på håll, som supporter för den finaste föreningen.
Jag säger tack för allt, Pontus Wernbloom! Lycka till i framtiden. Med den inställningen är jag säker på att det kommer att gå bra vad du än tar dig för.
