Äntligen, äntligen, äntligen fick vi vara på plats igen. Att tillsammans med tusentals andra änglar få sjunga Snart skiner Poseidon var en ynnest, en påminnelse om vad livet för 1,5 år sedan faktiskt bjöd på vecka ut och vecka in. Jag kommer aldrig ta det för givet igen men nu kör vi så det ryker, en för alla, alla för Blåvitt!

Varför, varför, varför envisas tränare efter tränare med att spela med en ensam toppforward? Kolbeinn gör ett enormt jobb på topp, han vinner dueller, suger in bollar, tar löpningar och gör livet surt för motståndarnas backlinje men han är på tok för ensam. Han behöver en lekkamrat som han kan kombinera med och jag hoppas att den lekkamraten snart stavas Marcus Berg. När Mackan är spelklar bara måste vi spela med två renodlade forwards tillsammans.

Har Tobias Sana satt sin sista straffpotatis nu? Hans facit från straffpunkten är helt enkelt inte tillräckligt bra. Gårdagens straff var inte på något vis den sämsta straff jag sett utan målvakten gör en riktigt fin räddning men varje missad straff är ett misslyckande. Jag vill se en straffskytt som är kall nog att vänta ut och läsa av vad målvakten gör och anpassa sin straff efter honom, inte ge målvakten möjligheten att bli hjälte. Hade vi satt 1-0 på straffen igår är jag tämligen övertygad om att vi hade lämnat Ullevi med tre poäng.

I slutet av matchen när vi pressade på för en kvittering fick vi ett par omställningslägen där vi med fart kom fram på kanten men flera av våra spelare lunkade upp i ganska maklig takt. Där vill jag se en desperation och en hunger från laget, en vilja att göra allt för att bidra till att bollen ska tryckas in i mål. Det ska vara hundraprocentiga löpningar in i straffområdet så att vår ytter har maximala valmöjligheter när han ska slå den avgörande bollen.

Jag gillade att vi var rakare i vårt spel, att vi försökte anfalla med fart och frenesi, att vi stundtals försökte pressa högt, störa motståndarna så att de inte skulle få etablera något spel i lugn och ro men jag vill se ännu mer av den varan i nästa match. Jag vill alltid se ett fartfyllt Blåvitt, ett effektivt Blåvitt, ett Blåvitt som skiter i om man vinner antalet passningar inom laget och som istället desperat engagerar sig för att vinna matchen.

Matchens bubblare: I nästa match tar vi oss an Östersund och då spelar vi inte bara för vår egen skull utan vi spelar för hela fotbollssverige. Vi ska göra allt för att skicka ut Sveriges största myglarförening från finrummet.

Categories: