Solen sken, Jesper Tolinsson skulle göra sin sista hemmamatch (för den här gången, hemvändare är ju onekligen ett återkommande tema i föreningen) och självaste Gud var på plats. Vad kunde egentligen gå fel? På förhand kändes det som just ingenting. Men så synkroniserades inmarschen dåligt varpå spelarna fick jogga runt och känna lite på lädret och mina cirklar rubbades en aning.

Inledningsvis såg Blåvitt ut som ett helt annat lag, jämfört med senaste matchen. Pressen var hög, spelet var intensivt, Sebastian Eriksson och Alexander Jallow forsade fram längs sina kanter och bollen stannade sällan länge vid någons fötter. Den enda som egentligen svajade i sin prestation var Anestis när han höll på att ge bort ett mål, men han stod för en fin räddning situationen efter och vi låter väl udda vara jämt den gången.

En annan som var på spelhumör var den absurt ifrågasatte världsstjärnan Marek Hamsik. Han manade på, spelade snabbt när det behövdes och höll i bollen någon sekund extra när det behövdes och slog hörnor med båda fötterna. Vi ska snarare vara tacksamma att vi får uppleva honom i Allsvenskan än något annat. Fotbollstekniskt är han en attraktion. Det enda som saknas är väl egentligen att Sebastian Eriksson manar på honom på engelska istället för italienska. Men, man får vara nöjd med det lilla.

Ledningsmålet av Kevin Yakob var uppenbarligen fullständigt logiskt. Han själv satte upp anfallet, spelade ut på Sebastian Eriksson (Kalley kommer att få slita hårt för att få speltid efter EM) som hittade in med ett perfekt inlägg som Yakob nickade i stolpen för att sedan förvalta returen. Målfirandet höll dock på att avbrytas av ett Siriusmål (ja, inte bokstavligt talat då), men Anestis stod för ännu en fin parad och avstyrde till hörna.

Kolbeinn Sigthorsson kämpade på och vann mycket boll, men Colley, i Siriusförsvaret, hittade ett botemedel: Att hänga, klänga och putta på islänningen. Domare Al-Hakim insåg Colleys problematik och lät honom hållas (Colley kom undan med det mesta under första halvleken).

Hasse springer som bara Hasse kan springa och han pressar så att motståndet inte får en lugn stund. Ja, innan minut 15 hade han faktiskt dessutom avlossat två skott. De silkeslena fötterna passade och chippade också. Sammanfattningsvis kan man säga att Hasses och, för all del, Blåvitts första 35 minuter var starka sett till både underhållningsvärde och kvalitet.

Men släkten skulle visa sig vilja vara värst och Kouakou smackade dit 1-1 efter att bollen touchat ett Blåvittben och över en chanslös Anestis. Hamsiks försvarsspel momentet innan lär Soccer Services knappast använda i sin portfölj när de saluför sina produkter.

Efter ledningsmålet föll man tillbaka i gamla synder och lät motståndet trilla boll förhållandevis högt upp i planen. Pressen som inledningsvis varit så framgångsrik trappades av och Sirius kom till chanser.

Trots ett tråkigt avslut av halvleken får det nog räknas till en av de bästa, om inte den bästa, halvlekarna Blåvitt presterat i år. Fart, frenesi och hårt jobb tillsammans med fint passningsspel, rörelse och noggrannhet var nycklarna.

Under första halvlek ropade publiken skjut så fort Hamsik hade bollen. I minut 52 sköt han och det var halvlekens första nämnvärda händelse. En intet ont anande back nickar ut bollen rätt i gapet på en fristående Hamsik och från den positionen har han gjort mål förr. Den stora frågan är nu om han fortfarande räkans som en dunderflopp.

Några minuter senare gick den för dagen så fine Sebastian Eriksson av planen med skadekänning och det är väl bara att be till Torbjörn om att det inte ska vara en skada av det allvarligare slaget. Åsebrosonen har haft skador så att det räcker för flera karriärer och det vore onekligen kul om Sebastian fick bygga vidare på den här fina prestationen.

Blåvitt malde på anförda av i princip varenda spelare på planen. Sana var snabb och beslutsam, Kolbeinn var Kolbeinn och Hamsik (ja, jag har skrivit det namnet ett par gånger vid det här laget, men det gäller att passa på medan tid finns) fortsatte hitta fina lösningar. Mitt i allt skönspel bjöd publiken dessutom på växelsång och bara det var ett glädjeämne i sig.

Självklart skulle gubben som inte lyckades näta (mer än i eget mål) göra sitt andra mål för matchen och så var det utjämnat med 25 minuter kvar att spela. Gott om tid att jaga segermål på således. Men Sirius med en Kouakou i fullkomlig trans hade även de fått vittring och jagade de tre poängen. Samtidigt föll Blåvitt djupt och lät återigen motståndet rulla tämligen fritt.

Mål förändrar matcher och Sirius andra kvittering förändrade matchbilden fullständigt. De hittade ytor var de än ville och spelade onekligen upp sig i jämförelse med första akten. Sirius fick bett med sin tidiga press och Blåvitt blev märkbart stressade av den plötsliga scenförändringen.

Blåvitt kämpade på och försökte komma till chanser men man hade svårt att komma nära de farliga zonerna på Sirius planhalva. Var man inte steget efter slog man en för dålig sistapassning och så höll det på. Om första halvlek i mångt och mycket var ett steg framåt var andra halvlek minst lika många steg tillbaka.

Bortsett från en frispark strax utanför straffområdet hände inte så mycket och man fick återigen nöja sig med en poäng.

Den första halvleken och första tio i andra är i alla fall någonting att bygga vidare på, även om jag tror att man kommer fokusera på att sätta defensiven i första rummet borta mot Djurgården i nästa omgång.

Categories:

BaraBen-podden