Vi visste att corona-allsvenskan skulle suga. Exakt hur mycket den skulle suga var dock inte helt lätt att förutse. Blåvitt kryssade bort sig totalt och fick till slut kämpa för kontraktet. Inte ens det gör säsongen totalt usel. För det som gjorde årets serie så fruktansvärt dålig är naturligtvis publikens frånvaro.
Alla som följer allsvenskan har vetat om det. Den här spelmässigt högst mediokra ligan med européeiska mått mätt får aldrig rubriker – förutom för läktarnas insatser. Tifon, sånger och stämning i världsklass. Hejar man på ett svenskt lag är man bortskämd med allt det där ett normalt år.
Nu blev det som det blev. Jag vill självklart inte påstå att det var fel att stoppa tusentals från att välla in på arenorna. Med tanke på smittoläget var det en no-brainer. Men det vi fick istället var en sorglig ursäkt till säsong, som spelades i princip enbart för tv-pengarna.
Utan publiken – den som gör vår vackra liga till vad den är – blev det här tidernas sämsta allsvenska.
Vi har alla saknat supportrarna. Spelarna, tränarna, medierna, förbundet. För även om fotbollen och föreningslivet i stort såklart lever vidare även utan tusentals som hejar på så har vi en supporterkultur i Sverige som vi måste ta hand om.
Jag är i högsta grad orolig för hur det blir framöver. Kommer törsten göra att alla kommer tillbaka? Är det ens möjligt att spela matcher inför fullsatta läktare de närmaste åren? Blir det meningslösa bråk direkt när publiken kommer tillbaka?
Det finns hopp. Inom de blåvita supporterleden har vi sett några fantastiska initiativ, framför allt broklackarna hela vägen till Helsingborg samt Fjärde Oktoberrörelsen. Dessutom har både IFK Göteborg och Änglarna sett en tillströmning av medlemmar.
Om allt vill sig väl är vi ännu starkare när den här vidriga pandemin har lagt sig. För just nu är det enda jag vill göra att hoppa i takt och skrika mig hes till ”FRAMÅT BLÅVITT GÖR ETT MÅL!!!” på Kommandobryggan.
