Om pandemin lärt mig något så är det vikten av gemenskap. Att hålla ihop, se sina medmänniskor och ta vara på varandra. Jag saknar att kunna göra de saker jag tog för givet innan corona. Trängas på nattklubbar, träffa nya människor, kramas men framförallt skrika mig hes på kommandobryggan. I med och motgång.
Det gör ont att hålla på ett lag som går dåligt. Vi fotbollssupportrar ger inte bara mycket av vår tid till kamratföreningen, vi investerar oerhört mycket själ och hjärta. När vi spelar dåligt och förlorar matcher blir vardagen tyngre, stubinen kortare och humöret sämre. Men när vi vinner är vi ostoppbara.
Som matchen mot AIK på Ullevi, den där fantastiska vårdagen 2019 som skulle komma att bli ett av mina absolut finaste fotbollsminnen. Då gick man på moln i dagar efteråt och alla bekymmer var som bortblåsta.
Den här säsongen har varit frustrerande. Resultaten har visserligen inte alltid matchat spelet men alldeles för ofta har spelet inte matchat förväntningarna. Vi har inte gjort tillräckligt bra ifrån oss.
Jag har varit kritisk till Poyas ledarskap. Det har jag inte varit ensam om på den här sidan, även om vi är en bred kyrka där många tycker olika. Man ska kunna rikta kritik mot en tränare, fotbollen är en förtroendebransch och givetvis ska man kunna diskutera offentliga personers prestationer.
Däremot är det av högsta vikt att alltid försöka komma ihåg att det finns en människa bakom den offentliga personen och således är det en människa som får stå mot stormen när det blåser. Det gör ont att få motta hård kritik men det är ännu värre om det organiseras i drev.
När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar. Det finns ingen anledning till glädje när en tränare sparkas. Oavsett hur kritisk jag varit mot Poya i vissa skeden har jag alltid önskat att jag haft fel. Att spelet ska lossna, att Sargon ska börja ösa in mål och att vi ska kännas ostoppbara igen. Men det har inte skett och det är oerhört sorgligt att IFK Göteborg och Poya Asbaghi nu går skilda vägar. Även om beslutet att entlediga Poya är rätt så är det synd att det aldrig blev bättre än så här.
Därför vill jag passa på att säga tack. Tack Poya för våren 2019, som gav oss stoltheten tillbaka. Tack för cupguldet som var det bästa som hänt mig denna sommar, om inte det bästa som hänt under hela året. Och ett tack för det samhällsansvar du velat ta. En tränare är inte bara en förebild för sitt lag, utan även för sin stad. Din filosofi om vad IFK Göteborg ska vara skapar inte bara legitimitet för vårt lag, utan även för fotbollen i samhället som stort. Det är kanske viktigare än någonsin.
Elsa Alm
