Blåvitt 2020 är inte helt lätta att reda ut: ena dagen slår man en guldfavorit på en rastplats på väg mot kontinenten. Andra dagen får man med sig ett kryss mot lag som förmodas kampera i botten. Vad det beror på? Det vet inte jag, men vi kan väl säga så här: Poya och Sibila hade inte mått bra av en permittering i detta skede.
Vi ska komma ihåg den där matchen mot Hammarby och allt vad den kostade mentalt och fysiskt. En urladdning enligt konstens alla regler och visst hade man förväntat sig ett lite piggare coachande. Byten kunde kommit i tid och chansen kanske inte måste ges till samma spelare i otid. Inte för att någon inte håller måttet men visst är det ett par spelare som alls inte kommit upp i nivå än så länge.
Trots de trötta huvudena spelade man en fin fotboll inledningsvis. Den var snabb och i någon mån effektiv. Trots de tunga benen satte man en fin press som Sirius hade gigantiska problem med. Sedan försvann orken och mönstret upprepade sig från tidigare allsvenska matcher. Underläge och uppförsbacke. Repliken lät dock inte vänta på sig.
Paka spelar inte fotboll. Han leker fotboll. När han lekande lätt gjorde sig av med bevakning och smekte dit bollen tänkte nog jag att Sirius skulle få det kämpigt.
Så blev det inte riktigt.
Historien upprepade sig själv, baklängesmål och jakt. Mål av Farnerud och ett frenetiskt försökande Blåvitt hade otroligt svårt att skapa heta lägen att avgöra matchen på (skapa heta chanser har inte precis blivit Blåvitts signum i år). Det är ett konstigt år och det blev inte vare sig lättare eller mer normalt när truppens ende naturlige striker åkte på en långtidsskada. Låt oss hoppas att truppen kan ta sig samman och börja samla poäng i väntan på Söder och Jakob. Potentialen finns ju i truppen.
