Det började trevande. Kalmar tilläts ta initiativet, vilket var ett rätt klokt drag eftersom att deras bollinnehav ledde till exakt ingenting. Den för dagen med beröm godkände Da Graca fick stå för ett par glidtacklingar men så mycket mer blev det egentligen aldrig. Innan jag glömmer vill jag också skicka en näve beröm till André Calisir – vilken match!
Dagens huvudperson sa att han ”inte gillar att stå i centrum” eftersom att ”det någonstans är en lagsport” och det uttalandet älskar man ju. Men, Robin, du lämnade just in en ansökan till A-landslaget (Robin har gjort fler mål sedan april än vad exempelvis John Guidetti gjort på hela 10-talet, grovt räknat) och där är ödmjukhet säkert en tillgång, men en nypa skinn på näsan skadar nog inte, så att säga.
Inför matchen kunde man läsa om att Robin Söder var i zonen och att det är lätt att spela då. Bollarna studsar liksom rätt och när Söder friställdes och föste ett avslut mot Kalmars utmärkte målvakt tänkte man att nu har Robin lämnat den där berömda zonen.
Det hade han inte.
I 44:e matchminuten stod han för en dribblingsräd som var nästan identisk med Sebastian Erikssons i förra matchen och när han petade bollen förbi målvakten och tog något steg extra för att retsamt rulla in bollen i maskorna kändes det som att Gamla Ullevi skulle explodera. Robin Söder ligger många Blåvita väldigt varmt om hjärtat och tänker han fortsätta göra sådana mål får han nog vänja sig vid att stå i centrum.
I minut 55 rullade showen vidare efter en fin passning av utmärkte Aiesh (han har nästan hittat hem och kommer antagligen vara livsfarlig framöver) satte Söder fram pannan och vips var det 2-0. Fin också att se att Kalmar mot slutet av matchen satte tre spelare mot Aiesh för att han inte skulle kunna ta sig in i straffområdet. Det hjälpte knappt.
I minut 61 slog ovan nämnde Söder ett snudd på perfekt inlägg som det bara var att nicka in för Kharaishvili. Får vi se en målexplosion från honom nu, tro?
Där tänkte jag att nu är han väl ändå klar med sitt dagsverke. Icke. Solen gick ner men Söder fortsatte glöda och i den 73:e minuten rakade Söder in ett inspel från Aiesh (som hade skojat friskt med motståndarna strax innan) och känslan var att Aiesh ville spela just Söder för att han skulle få sitt hattrick.
Matchen är i någon mån svåranalyserad eftersom att Kalmar inte hade något att sätta emot, men det som slog mig på cykeln på vägen hem var att det är verkligen ett lag där ingen spelar för sig själv. De gläds så otroligt med varandra och jag undrar om inte lagkamraterna var gladare än Söder för hans tre mål.
Det är härligt att se Sebastian Eriksson spela fotboll när han är så här bra. Tillsammans med Erlingmark bildar han ett otroligt starkt mittfält. När Sebastian Ohlsson (sista matchen för den här gången?) klev in fick vi dessutom se Toko spela på sin rätta position och jag har svårt att hitta något att anmärka på i hans insats där. Tänk att vi dessutom saknade Hasse i kväll. Det här laget blir att räkna med framöver.
Men det var ett moln på min horisont. Ett litet smolk i bägaren. Hade det inte varit fint om Robin Söder blivit utbytt i 90:e? Men, man kanske inte gör den typen av hyllningar i Sverige.
27 poäng kvar att spela om och Blåvitt har haft sina svackor. De har dessutom topplag kvar att möta, vilket gör att möjligheten att klättra i tabellen finns. Synd bara att Hammarby ska mötas på bortaplan, med tanke på skaderisken det medför att spela på plast, förstås.
