Då var vi alltså där igen, för tredje veckan i rad. Hur det är ställt på tränar-, sportchef- och klubbdirektörspositionen och hur klubben i allmänhet mår har ältats så pass mycket i supporterled att detta inte är något jag känner något vidare behov av att ta upp här. Syftet med denna text är att endast fokusera på några av de spelmässiga detaljer som bidrar till hur ännu en förlustmatch i raden av tre fortlöpte.
Förra året gick jag igenom hur bra de allsvenska lagen var på att hota med sitt bollinnehav sett till hur mycket bollinnehav man hade (xT per bollinnehav) och hur bra chanser man skapade sett till hur mycket man hotade (xG per xT), och fann då att blåvitt inte alls var så illa ute just här då man låg i övre mitten/toppen i dessa kategorier. Vad jag skrev då var att man antagligen behövde föra matcher mer och ta initiativet, eftersom volymen var alldeles för låg för att kunna hämta något av värde. Inför denna säsong menade Stahre att man skulle göra precis detta: satsa på att öka bollinnehavet från de 39-40% man landade på i fjol. Detta är nu i princip helt bortblåst. Intentionen var god, men progressionen i spelet uteblev. Denna match blev ett praktexempel på detta: skillnaderna i hur bra man var på att hota rent statistiskt sett till det offensiva spel man hade var inte stora (en liten egde för Malmö), men när Blåvitt återigen förlorar på för liten volym upplevs det hela som…, ja, ni förstår nog vad jag menar. Detta var en alldeles för lång utläggning för att konstatera det alla redan visste: att Malmö dominerade matchen. Men nedan försöker jag gå igenom några av punkterna som bidrog till just denna typ av matchbild.
…
Inledningsvis hotade blåvitt med en längre boll som slog ut lagdelar, och Malmö såg något förvånade ut
Blåvitt började okej i matchinledningen och skapade några försök till chanser. Det fanns här en sak som utmärkte sig: hur man använder sig av den längre bollen för att komma förbi Malmö-lagdelar. Det verkade på Malmö som om att man inte var helt beredda på detta efteråt: när några spelare zoomades in i kölvattnet av händelsen i matchen syntes hur exempelvis Lasse Nielsen med kroppsspråk visade hur man inte var nöjda med sin hantering av den boll blåvitt slog. Nedan ger jag två exempel, båda när Gustaf Norlin är den som kliver längst fram och kommer till avslut. Bilderna från matchen är suddiga, då det inte var helt lätt att hitta just den stillbild som visar det jag vill lyfta fram.
I det första exemplet slås den längre bollen som en konsekvens av att passningsvägen till egen sexa var svår och att Elias Hagen var markerad med litet gap i sin position som tia. Gustaf Norlin hamnar mellan Malmö-mittbackar och sticker i lite av en ”gratis”-korridor rakt mot boxen.
I det andra exemplet ser vi det som kanske var den stora nyckeln i hur man använde den långa bollen: Norlins så kallade ”blindside-löpning”. På bilden ser vi att man startar i en liknande situation som innan, med Malmömarkering med litet gap mot det blåvita mittfältarna, vilket orsakade valet av att slå den längre bollen. När Norlin startar sin löpning från ytterzon gör han det på blindside hos Malmöförsvararna #1 och #2, och han har lätt att vinna yta och ta emot när han kommer bakom dem. Det som försvårar för honom är att han blir ensam i vändningen och möter Malmöförsvarare som kommer hem relativt kort därefter.
Om detta är en variant som man vill spinna vidare på och inte en situation som uppstod av en slump, är det tydligt att för att den ska funka behöver Norlin hjälp. Man behöver ett understöd som ockuperar en fallande mittback samtidigt som Norlin fortfarande kan utföra blindsidelöpningen, eftersom den är själva nyckeln till att vinna boll rättvänd i yta bakom back.
Blåvitt hade svårt att hantera deras sexa i deras byggnadsspel – lurades upp i press och tappade yta…
Så till denna texts huvudpunkt gällande vad som bidrog till Malmös dominans och förande av spel. Att Malmö kunde spela sig uppåt och fördela vidare på ren spelare framåt i plan, gång på gång och lösa olika situationer på ett sätt som upplevs som alldeles för enkelt. Det handlar om att lura och locka upp press och vinna yta som man kan kliva in i. Man börjar genom en god start längre ner i plan. Sexan Hugo Larsson var en spelare som var oerhört involverad.
Nedan ser vi en situation när Malmö startar sitt uppspel via Larsson. Man ville därifrån uppåt och bakom för att sedan ofta kliva in i de ytor som kallas half spaces, ytterkorridorerna och centrallinjen. För att komma förbi kunde man göra olika saker: ett exempel var det när possession hos Larsson lockar upp press från blåvitts block bakom Berg. När Larsson attraherar press lämnar man markerad yta bakom. Därifrån blir det betydligt enklare för ytterback eller en åtta att kliva in och ta emot, och fördela vidare mot en ytter eller ytterback som tog sig inåt plan, eller fortsätta gå via åttan.
En annan variant när man väl vunnit ytan: possession på ena sidan och flyttar över mittfältare som forcerar en överbelastning från blåvitts sida. När den blåvita shapen blir smalare håller Malmö bredden med spelare i ytterkorridoren och byter kant mot en öppen ytterkorridor, enligt nedan.
Ett annat exempel på när man tappar yta alldeles för enkelt, och som också beror på en form av överbelastning, är i situationen som leder fram till matchens enda mål. Att förlora (eller kanske snarare ge upp) den så kallade ”zon 14”, det vill säga den så eftertraktade centrala ytan strax bakom boxen, är i detta fall förödande. Bilden nedan talar lite för sig själv, när vi ser Anton Tinnerholm signalera efter bollen och får den, som han ska och enkelt och ostört tar sig in i nyss nämnda yta.
Att Hugo Larsson fick vara så involverad i spelet blev tufft för blåvitt. Man hade förtvivlat svårt att hitta ett sätt att motverka detta, och Malmö fick fortsätta styra och få in spelare och ha dem spelbara i ytor bakom blåvit press. Henrik Rydström och hans team hade således hittat ett smart sätt att avancera upp i plan från första byggnadssteget.
… samtidigt som vi själva hade svårare att hitta våra sexor på samma sätt, till följd av en smart markering
Vi går vidare med att göra en jämförelse med hur det kunde se ut när blåvitt försökte utföra motsvarande aktion och hitta en av sina sexor. Som nämndes i första punkten ville Malmö gärna markera våra centrala mittfältare med tight gap för att göra den passningsvägen mindre attraktiv, då en sådan passning skulle öka risken för en kontring mot om den inte kom fram.
Att kunna koppla med en sexa med boll från backlinjen var mycket svårt. Vad gjorde Malmö för att försvåra för de blåvita uppspelen från mittback? En av nycklarna var Isac Kiese Thelins utgångsposition när Malmö ställde upp i shape när bollen var i blåvit ägo. IKT backar ett steg jämfört med sina yttrar för att ligga lite bakom och närmare sin sexa i markeringen, enligt bild. Malmös fronttrea kan skära av en väg mott ytterbackar och mot sexa. Vad hade de blåvita mittbackarna för val? En betydligt mer riskfylld längre passning mot en lite droppande ytter/högre central mittfältare som är tuff att utföra.
I kommande matcher ska det bli intressant att följa om det finns någon progression i hur man startar byggnaden från mittback. Under måndagen var det låst, och det finns stor risk att det kan bli det mot Djurgården också. Många som har poängterat avsaknaden av Warner Hahns egenskaper i byggnadsfasen. Det är absolut ett element i det hela.
