Stressfria dagen inleddes med en avkopplande bilresa längs E20 via Oscar Wendts och Norlins fina skaraborgsslätt. Någon som inte har en lika stressfri dag är rimligtvis Mikael Stahre som helt enkelt inte fick förlora mot GIF Sundsvall. Säsongsdefinierande? Ja, vid en förlust. Vid en seger kan man börja titta uppåt för en liten stund.

Bild: Emelie Hübner

Stahre såg ut att ha gjort vissa justeringar inför dagens drabbning. Marcus Berg (en helt magisk tunnel efter knappa två minuter spelade) såg ut att ha blivit tillsagd att hålla sig något högre upp, Gustav Svensson föll ner och Oscar Wendt flyttade upp på kanten när Kevin Yakob tog en centralare position när Blåvitt hade bollen i sin ägo. I övrigt turas Kevin och Berg om att falla ner i ytan mellan motståndarnas försvar och mittfält i en så kallad nr 10-roll. Det spelar mindre roll, däremot, om Marcus Berg och Vilhelmsson har högre utgångspositioner när bollen aldrig når dem.

Taktiska dispositioner i all ära, men det var inte enkom på grund av att Thern kom upp något högre, något oftare, eller att Blåvitt blev fler centralt, eller oftare hittade ytan strax utanför straffområdet som man haft två högoktaniga chanser efter 13 minuter. GIF Sundsvall är nämligen inget bra fotbollslag år 2022.

Om Blåvitts initiala inspiration berodde på publiken, taktik eller ett brandtal av Stahre inför avspark vet jag inget om, men de såg ut att vara mer spelsugna än på länge och tycktes bli än mer inspirerade av sitt spelmässiga övertag. Blåvitt hade nämligen ett kompakt tryck där man knappt lånade ut bollen till Sundsvall annat än i undantagsfall.

Oscar Wendt såg stundtals ut som den där storbacken man hoppades att han skulle vara när han forsade fram längs sin kant. Simon Thern såg ut som en dominant när han trippade runt och sköt passningar på sina lagkamraters fötter. De som mötte Aiesh måste trott att de hamnat på Liseberg snarare än på Gamla Ullevi och Gustav Svensson var tillbaka på gräs.

Det hjälper inte GIF Sundsvall att de är en man kort i det tidiga försvarsspelet: Ronaldo Damus (fixade tofsen fler gånger än han rörde bollen) presspel påminner inte om något jag skådat tidigare och Erik Andersson påminner inte så lite om en bolltrollande svetsare i de lägre divisionerna exteriört.

Mitt i all Blåvit dominans är det lätt att glömma att det viktigaste i spelet fotboll först och främst handlar om att göra mål (vissa opponerar sig här, jag vet), men en liten påminnelse fick vi i första halvleks slutskede när Sundsvall höll på att göra 0-1.

Samtidigt, man kan diskutera vad dominans faktiskt betyder i dessa sammanhang. Är det dominans att ha bollen mer på motståndarnas planhalva? Eller är det så enkelt som att Sundsvall lagt sig på handbollsförsvar för att hoppas på en kontring eller en fast situation.

I andra halvlek chansade Sundsvall och satte en något högre press något oftare och det resulterade i att Blåvitt skapade färre halvchanser och när Oscar Vilhelmsson gick ut efter timmen spelad gjorde han det utan att ha fått en enda djupledsboll att jobba på. Vanans makt är stark.

Foto: Emelie Hübner

I 74:e minuten fick Blåvitts supportrar äntligen jubla. Inte för ett mål, dock, utan för att kelgrisen Erik Sorga fick komma in i ett rakt byte med Hosam Aiesh. Den nyfriserade Sorga tuggade fradga och var fullproppad av adrenalin och han skapade viss oreda under sitt inhopp.

Blåvitt har problem med grundspelet. Man försöker ta sig fram via kanterna med hjälp av väggspel mellan yttermittfältare och ytterback. När man inte tar sig någonstans med det receptet börjar man ofta om och man har inte så värst många andra tillvägagångssätt att ta till. Några bollar på djupledsgående anfallare slås inte och man nyttjar sällan sina medspelares fart.

Bild: Emelie Hübner

Men plötsligt bryter någon mönstret och just den här gången var det Gustaf Norlin som sköt ett skott med högern som målvakten fipplade ut till en retur och från några decimeter kunde Marcus Berg raka in den framför ögonen på Erik Sorga som i situationen fick sin sko avtrampad. Halvannan sekund senare var det dags igen. Den här gången var det Jallow som sköt och målvakten bjöd Marcus Berg på sitt, Blåvitts och matchens andra mål.

Blåvitt hade bud på mer men Erik Sorga fick inte riktigt ordning på boll, ben och fötter efter Emil Salomonssons fina inspel. Slutresultatet representerar matchbilden från den första halvleken ganska väl, och sett till 90 minuter går det inte att argumentera för att resultatet var annat än rättvist. Hem fick man gå till tonerna av lovsången till Marcus Berg.

Categories:

Tags:

BaraBen-podden