Från Angered till Blåvitt via Västra Frölunda och Qviding. Ajax tur och retur med stopp på Friends, i Malmö, och AGF och ut genom bakdörren med en smäll som hördes hela vägen till mamma i Angered. Han har vunnit många matcher, Sana, men den här – vad den nu handlade om – gick han förlorande ur och föreningen som han gjort 200 matcher för valde att ”avbryta samarbetet”. Det skar sig uppenbarligen med någon (Stahre? Mild? Båda?) på Kamratgården och jag gissar att Sana menade att han hade rätt i sin kritik varför det här scenariot blev oundvikligt.
Tobias Sana har attityd på gott och ont. Mest på gott, gissar jag. Den där attityden, eller vinnarskallen, eller viljan att bevisa att han är bra nog, tog honom rätt långt. Han har inte stått med mössan i handen och väntat på att någon ska öppna. Han har sparkat upp sina egna dörrar och med sig har han förhoppningsvis tagit många.
Han kom till Blåvitt och debuterade i Allsvenskan 2009 medans han fortfarande var valpig tonåring. I debuten spelade han fram Pontus Wernbloom i den minnesvärda 6-0-segern mot Djurgården. Tobias Sana var en annan spelare då. Han kom tillbaka till en annan förening. Han valde att komma hem till 2019 och ett Blåvitt i något som kan liknas vid fritt fall. Han var en central spelare och han har under de år han spelat sedan återkomsten varit poängbäst i ett, så att säga, historiskt svagt Blåvitt. När Stahre kom in fick Tobias Sana gå mannekäng och förkroppsliga termen modernt retro genom att spela på en kant, trots att han blivit en modern spelare, en tia. Det var antagligen inte därför han kom hem.
Tobias Sana blev kapten. Tobias Sana blev poängkung. Han stod högst upp på klippan och ledde laget. Tog alla intervjuer när förlusterna hopade sig och föreningen var på väg ner mot mörkret. Han missade en straff, mötte media och konstaterade att om han hade satt den så hade han istället blivit hyllad. Jag antar att du kan gissa vad han svarade på frågan om ville ta nästa straff. Ibland missar man. Ibland avgör man borta mot Malmö. Det är fotboll.
Jag kommer att sakna Tobias Sana. Jag kommer sakna hans redogörelser för hur han har ett hemligt knep när han slår straffar. Jag kommer sakna hans på en allsvensk nivå smått unika förmåga att hålla i bollen oavsett motstånd. Det kan se långsamt och trögt ut, men sedan Sana stängdes av har Blåvitt haft förtvivlat svårt att låsa fast bollen. Jag kommer naturligtvis sakna leendet. Jag är ganska säker på att många yngre spelare kommer sakna honom. Han tar hand om Carneil. När Kouakou blev utsatt för rasism hörde Sana av sig till honom och frågade om han inte skulle komma över och sova hos honom. Han är fin, Sana.
Jag lyssnar på Ulf Lundell (jag gissar att Sana sällan eller aldrig gör det) för att komma i rätt stämning. Som en fyr i natten shufflas fram och det var ju vad Sana var i Blåvitt innan alla hemvändare kom hem och kastade om hierarkin och tog över kaptensbindlar. Jag har svårt att tänka mig att Sana inte blev frustrerad över det. Jag hade blivit det.
Sen var det hörnflaggan. Den kanske man ska kommentera i en sån här text. Well, den person jag har minst förståelse för i den situationen är den som kastade knallskottet. Att Sana tar upp en hörnflagga och kastar den mot publiken efter att ha utsatts för vad han utsattes för tänker jag varken fördöma eller uppmuntra.
Jag antar att det är någon jävla cirkel som sluts i och med att Sana valde att säga tack, jag hittar ut själv.
