Ett stenkast från Marcus Bergs hemmasocken skulle Berg försöka försätta Degerfors i fortsatt krisläge (trots att pressen på Degen inte är jämförbar med den på Blåvitt) och IFK Göteborg i en bekväm, men, sett till förväntningar inför säsongen, otroligt svag position i tabellen. Höll jag på att skriva. Sedan visade det sig att det var väldigt många stenkast mellan Torsby och Degerfors.
En annan som ville visa framfötterna var Edvardsen. Frågan var vilken av de två anfallarna som skulle få skratta sist. Sett till lagens form låg Berg närmst till hands. Å andra sidan har Blåvitt varit bra på att strula till det efter någon bra prestation. Nu hade man tre raka segrar och det skulle kunna vara underlag för hybris.
Degerfors inleder bäst och konstigt vore väl annars med tanke på den extremt svårspelade planen. I övrigt är känslan att det är två lag som har sina främsta förtjänster i kontringsspelet.
Stundtals ser det nästan parodiskt ut när bollen stannar upp och frågan är om inte melodin bör vara att skicka långt och hoppas på att få lite tryck den vägen. Lite som när Barca medvetet slog felpassningar för att ta fasta på återerövringsspelet som var senaste mode på den tiden.
Degerfors hittade ytan utanför och bakom Oscar Wendt med diagonala krossbollar som följdes upp av fina inspel och Djurdjic fick flera möjligheter att skjuta in sig. Blåvitts oslipade diamant Oscar Vilhelmsson fick också möjlighet att skjuta in sig från nära håll och där hade han sin bästa chans hittills att få göra sitt första allsvensk mål. Han är där, som man säger, junioren och jag har sagt det förut: när det lossnar kommer det lossna ordentligt för honom. Frågan är om 0-1-målet i 39:e på Stora Valla var målet som tände stjärnan, alltså på riktigt. Extra fint var att Erlingmark var den som grävde fram bollen åt honom.
Blåvitt fick vittring och tog över matchen mer och mer. Aiesh fick övertag på sin kant och återigen såg IFK Göteborg otroligt tunga ut. Gustav Svensson och August Erlingmark såg ut att vara överallt där bollen var och när Degerfors skeppade iväg bollen kom den tillbaka med vändande post.
Jag dröjer mig kvar vid Vilhelmsson för en stund. Han är nyss fyllda 18 men har redan ett presspel från den högre hyllan, han fattar ofta snabba beslut och han smäller på som någon som fullständigt saknar respekt. Teknik och färdigheter i avslutslägen har han också. Dessutom springer han snabbt och smart på ett sätt som för tankarna till självaste Tobias Hysén.
”Jag tycker vi gör en ok halvlek”, sa Vilhelmsson som var lättad över att ha gjort sitt första allsvenska mål. Låt oss hoppas att August Erlingmark har fel och att vi får behålla honom ett tag till.
Vilhelmsson fortsatte vara het i andra. Samarbetet med Berg blir bättre för varje minut. Degerfors spottade upp sig med hjälp av ett byte paus.
Skulle Degerfors ta över fullständigt och flytta fram sitt manskap. Kunde det leda till luckor för Blåvitts pånyttfödda kontringsspel. Blåvitt ställer om från offensiv till defensiv på ett imponerande sätt och Degerfors har svårt att få fart på bollen.
Tobias Sanas trollspö var framme mellan varven och krossen till Aiesh förtjänade att bli en assist. Han värderar på ett fint sätt, precis som i de senaste matcherna. Han sätter fart när det behövs och han håller i när der erfordras. På andra sidan fortsätter Aiesh att gå från klarhet till klarhet och det är väl nu Pontus Farnerud ska komma med ett nytt kontrakt för Aiesh att ta ställning till.
I 73:e fick vi säga tack för kaffet till Vilhelmsson och välkomna Simon Thern. Min känsla är att byter gjordes för att ta tillbaka kommandot över mittfältet. Känslan var också att Vilhelmsson inte hade så många maxlöpningar kvar i kroppen heller. En skicklig passningsfot centralt skulle knappast skada heller. Bytet gav ingen omedelbar effekt men nog fick Blåvitt lite mer kontroll över händelserna en stund efter bytet.
Hosam Aiesh är inte bara en attraktion när han dribblar. Passningen till Simon Thern strax innan 80 spelade var av yppersta klass. Samarbetet med Jallow blir dessutom bättre och bättre.
Ett par pigga ben till kanske inte precis hade skadat när klockan klättrat över 80. Inte för att någon varit dålig men för att få in lite ny energi. På tal om energi, Gustav Svenssons arbetsinsats är något i hästväg och hans löpkapacitet angränsar till det makabra. Att han dessutom stänger mittfältet så väl stående som glidande gör inte helhetsintrycket direkt sämre. Jag vågar påstå att Svensson är en vital del i Blåvitts uppryckning de senaste matcherna.
Bjärsmyr (förläng det kontraktet också, tack!) fortsätter vara stabil och sätter återigen inte många fötter fel. Han är unik på många sätt. Han biter sig kvar i startelvan, och trots att ersättare värvas är det han som spelar flest matcher som mittback år efter år.
Senast Blåvitt hade en svit om fyra segrar var alltså till ända den 24:e september 2015. Inte ens Sanas otroligt nonchalanta skarv på mittplan i minut 92 kunde sätta stopp för den här sviten.
Edvardsen var för övrigt helt osynlig. Kanske var det för att han inte visste riktigt var han hade sina sympatier för kvällen.
