Först av allt är det naturligtvis tråkigt att personen Poya blir av med sitt jobb. Han verkar vara en hyvens person och allt det där, men fotboll handlar som bekant inte om att vara en hyvens person (då hade jag inte behövt jobba mer i hela mitt liv…) utan om att skapa resultat som så mycket annat i livet. Blåvitt har haft förtvivlat svårt att vinna fotbollsmatcher och när vi summerar Poyas gärning kan vi slå fast att han förlorat fler än han vunnit. Ska gärningen summeras har han gjort en del bra också. Återkommer till det. 

Proffs bedöms efter resultat och inte personliga egenskaper. Det vore omöjligt att låta känslorna styra i en cynisk värld där känslor inte längre betyder någonting. Emblemet på tröjan betyder mycket för oss supportrar och i många fall ingenting för spelare och tränare (Sebastian Eriksson borträknad). Det måste vi komma ihåg. Har svårt att tänka mig att Poya hade stannat om han fått ett erbjudande från en förening högre upp i näringskedjan. Att många är besvikna över att det blev så här förstår jag, men vi måste lyfta blicken. Resultaten talar för sig själva och tabellen ljuger inte. Blåvitt är på väg ner i superettan och det är bra att föreningen inte accepterar det. Personligen tycker jag att man väntade några matcher för mycket, andra menar att man väntade alldeles för länge och många tycker att beslutet var åt helvete fel. Det är ju bra att Blåvitt engagerar så många det prekära läget till trots. Blåvitt får aldrig dö, som Bebben sa. 

Truppen var väl aldrig riktigt anpassad efter den fotboll som Poya förespråkar, men däremot tycker jag inte att han haft någon riktigt dålig trupp till sitt förfogande. Marginalerna har heller inte varit med honom, men någonstans skapar man väl sina egna marginaler i den branschen. Jag tror att det är naivt att anta att vi är en Sargonmiss eller en Sanastraff ifrån att ha kvar huvudtränaren.

Innan jag slänger locket över tangentbordet denna jobbiga dag vill jag tacka Poya för att han stått på sig och kört sin idé hela vägen in i kaklet. Att inte kompromissa och tro på sin linje är modigt i en så stor förening som IFK Göteborg. Jag tror att det kommer visa sig på sikt att Poyas intåg var bra för föreningen. Jag vill hylla att han fick otrolig utveckling på vissa spelare: Sebastian Ohlsson och Benjamin Nygren för att nämna två. 

Tack för allt, Poya, som man säger och kanske ses vi igen om ödet vill det. 

Lycka till! 

Categories:

Tags:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier