Max Fucking Markusson

Publicerat av parodlund den

Maxat blåvitt.

Det här inlägget tog fart i ett avsnitt om Hamburg SV i den utmärkta podden When we were kings, där Niva och Håkan dissekerar ännu ett fotbollfenomen och drar nördiala slutsatser. Den här gången om en dalande blåvit storklubb som hamnat på avvägar. Känns det bekant? Det är för att det är det. 

Hamburg var klubben som var klubben en gång i tiden, Liverpool var den enda konkurrenten i kampen som Europas nummer ett, sen petade en klubb från Göteborg ner dem från tronen i en match vi aldrig lär glömma, men det hör märkligt nog inte hit. Det var dock början på fallet där klubben lämnade ifrån sig klippkortet på ligatiteln och dalade allt djupare ner i seriesystemet för att sluta med en nedflyttning. 

Likheterna med blåvita resa efter 90-talets storhetsdagar är slående, kanske inte i steg-för-steg analyser men i vad som var fel i grunden. Nämligen just grunden. Det har varit en resa att ställa om blåvitt från fotbollens sista proletärer till en klubb som kan balansera den moderna fotbollen med att vara den medlemsstyrda änglaskara som ger fingret åt oligarker men samtidigt bjuder in näringslivet. En klubb med en plan

Gudarna ska veta att så inte alltid har varit fallet. Det känns som att fel man på fel plats, varit mantrat stundtals, eller kanske snarare, oklar man på oklar plats. För likt för Hamburg kanske det inte alla gånger har varit mannen som varit bekymret utan strukturen, arbetsfördelningen och den övergripande tanken. Håkan Mild är om inte Mats Gren hade funnits det ultimata exemplet på just detta. Någon behövde gå in och lösa något som inte gick att lösa inom de ramar som gavs. Inte ens den bästa matematiker kan lösa en omöjlig ekvation. Jag älskar Mild, jag var en av dem som drog igång ”alla vill ha barn med Håkan Mild” och eventuellt den mindre barnvänliga versionen när det var dags för honom att stämpla ut. Men situationen den killen och många med honom mötte på KG var problematisk. 

Det är därför jag är så otroligt tacksam för det kanske viktigaste tillskottet vi fått de senaste åren. Det är ingen spelare eller något av våra fotbollsgenier i tränarstaben. Det är Max. Max fucking Markusson som vänt uppochner på IFK skakat tre gånger och börjat om. Det är en smula onyanserat och naivt att lägga hela den förändring som jag anser blåvitt ha genomgått det senaste åren på en person men vi kan väl åtminstone enas om att han är den stiliga galjonsfiguren på den skuta som nu på allvar är på återtåg mot västkusten fullastad med ädla valörer. 

Vi har en struktur, vi har en tydlighet, vi har en vilja. Vi har Max. Vi är blåvitt, bäst i Sverige. 

Den här känns lika relevant då som nu. 

Signatur Ödlund

Kategorier: Analys

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *