Crap or get off the pot

För femtielfte gången.
(Faksimil: GT.se)

Det finns få saker inom fotbollen som slår en sann hemvändare. En spelare du följt, älskat och tvingats säga farväl till är plötsligt tillbaka som en sommarflirt som flyttar in i trappen bredvid. Jag minns fortfarande den blaskiga lager som förvandlades till en topp tre öl i solen på Keukenhof när Engvall var klar igen eller vibrationerna som gav en hel stad ”Good Vibes”. Kort, hemvändare är för jävla gôtt.

Samtidigt är det också få saker som är så tradigt som det eviga tjatet om hemvändare som aldrig kommer. Jag förstår att en stor del av ansvaret där ligger hos klickjägare som skamlöst skriker till vid minsta antydan, men det är inte dem den här texten riktar sig till. Den riktar sig istället direkt till de exänglar som nu mera jagar boll ute i vida världen.

Någon form av ”utan blåvitt hade jag spelat i GAIS” kan sägas vara rätt standard när det görs intervjuer med dessa spelare. Det pratas vitt och brett om hur mycket blåvitt betyder för dem, hur viktigt tiden här var och att de en dag ska komma tillbaka. Det är fine, när det är sant. När spelare gång på gång inte vänder hem för att oljemiljoner lockar till nya ligor får jag lite samma känsla som när tjejen som visat rejält intresse hela kvällen plötsligt säger, ”tack för ikväll nu ska jag hem till min kille”. Crap or get off the pot.

När sannolikheten att du återigen hamnar i de finaste av färger är lika stor som att Zlatan gör det, ha åtminstone skam nog att håll käften. Berg och dalbanan ni tar med oss på när det ”är nära nu” är inte angenäm. Visst kan det skita sig ibland, det vet alla som följer blåvitt, men när det ständigt går åt pipsvängen är det något annat som spökar. Den kärlek som vi supportrar ger och gett er borde åtminstone vara värd en liten gnutta uppriktighet.

Vill du hellre ha en ny bil eller pensionera dig vid 35, fine, var sån, men var öppen med det. Gris.

Signatur Ödlund

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *