Utan snus i 14 dagar är ett briljant sätt att skriva om en väldigt lång tid. Utan IFK Göteborg på, ja, vem vet hur länge är ett annat sätt. Visst är det så att man saknar matcherna, nerven, de avgörande ögonblicken, elden i spelarnas ögon, att få klaga på domaren. Men det som saknas mest är nog ändå kamratskapen.
Blåvitt har blivit ett sätt att umgås i en tid på livet där tid är det mest värdefulla jag har. Att få sitta på en pub och spekulera i startelvor, prata ner motståndaren, kolla hur många mål spelare X gjort per match. Att med en dåres envishet argumentera för sin startelva (och Da Gracas framtida landslagsplats) saknas mig. Det gör också att gå ut i en soldränkt sommarkväll efter en trepoängare hemma mot AIK. Kanske tar man en öl på lokal och låter ödet visa vägen.
Visst, jag har mina chatter; jag diskuterar fotboll online. Hur påverkas Blåvitt? Vilket lag förlorar mest? Vad händer med Svenska Cupen och Europa-kvalspelsplatsen?
Det går att hantera nu. Chatten håller igång suget. Håller det levande.
Men vad gör man när längtan är lika stark om en 14-årings väntan på ett sms från sin första kärlek? När man för varje uppdaterad nyhetssida läser om någon stockholmare som åkt till Åre för att dess barn varit för sjukt för att gå till skolan?
Jag vet inte hur det är för dig, men jag blir liksom inte nervös inför Ravellis räddningar längre. Milds briljanta frispark börjar jag också se mig mätt på.
Förhoppningsvis testas inte mitt tålamod längre än till juni, som det ju var sagt. Förhoppningsvis får man stopp på kurvan och att sjuka stannar hemma och allt det där. Förhoppningsvis får jag gå på fotboll med mina kompisar även 2020 (har svårt att tro att de första omgångarna spelas med publik).
Det här var ju deppigt. Tror att jag får åka till shoppen och tröstköpa en tröja med namn och nummer. Ska bara bli av med förkylningen först.
Någon som vet vad Sebastian Eriksson gör nu för tiden, förresten?
