Hedersamma förluster – ett osmickrande rekord.

Publicerat av Daniel Andrén den

Var ska man börja en text som man har bestämt sig för inte ska handla om domarna (har blivit en ovana för mig)? Solen sken…nej. Hösten hade bunkrat upp med fina färger som förgyllde min promenad till Ullevi. Det var en match där spelarna klädda i de finaste av färger började bäst (fick se början på TV i efterhand på grund av orsak etc.) och fortsatte bäst och, tror jag, avslutade bäst.

Texten skulle kunna handla om hur domaren valde att få Toko skada…just det… Den skulle kunna handla om Hasses silkesfötter och slit. Eller Erlingmarks positionsspel och flexibilitet. Eller om hur Briljant Sebastian Eriksson var som mittback, men det hände så mycket annat.

Vibe fick ett mål felaktigt bortdömt för offside och allt kändes väl ungefär som vanligt. Domaren hade bestämt sig för att inte låta bli att lägga sig i resultatet (för jag vet inte vilken gång i ordningen nu) och Blåvitt tacklade situationen på ett bra sätt. Man fortsatte gnugga på och Djurgården såg rätt lamslagna ut. Aiesh hade sin ytterback i brygga och gjorde egentligen vad han ville med honom matchen igenom.

Da Graca, som rimligtvis blir uttagen till januariturné 2020, plockade bort storfilmaren som om han inte gjort annat i livet. Han var snabbare, starkare och låg alltid steget före.

Men trots allt detta blev det inte vidare farligt. Visst, Vibe stal bollen påpassligt men slarvade bort chansen på ett närmast parodiskt vis. Hade han tittat åt höger så hade han sett att Sana fanns tillgänglig och passningsgatan var bredare än avenyn.

Insticken kom, men ingen kom till insticken, bortsett från när Giorgi pricksköt Vibe istället för att sätta dit bollen i nätmaskorna. Att det var just Vibe som stod i vägen var talande. Han såg trubbig ut, fick inte riktigt fatt i bollen. När han väl fick tag i den så kändes det som att han skulle bli av med den lika snabbt igen. Skarvningarna funkade inte, inte heller de enkla bredsidorna som kamraterna sökte för att skapa kombinationer som skulle kunna leda till avslut (eller en passning till…).

Andra halvlek kickades igång och Djurgården kom ut med nytt mod och det kändes som att de var något mer offensivt lagda i andra halvleken. Oavsett om de var mer offensiva eller inte fick de tag i bollen och kunde starta anfall på ett annat sätt än i första. Det blev svårare för Blåvitt att skapa något i andra.

Plötsligt händer det! tänker man när Giorgi görs ner i offensivt straffområde. Domaren valde naturligtvis att fria (fan, texten skulle verkligen inte handla om domaren) för att sekunder senare varna Erlingmark för en liknande förseelse på mittplan. Otroligt.

Målet kom. Den värsta filmning jag sett i hela mitt liv kom – Rivaldo framstår som en duvunge i jämförelse. Walker klappar om sin lagkamrat som faller i hopp om att få en motståndare utvisad. Helt skamlöst. Walker riskerar avstängning om Alm och co. bara kan komma till skott med en anmälan.

Men det är ju inte domarna som är problemet. Det kan inte vara domarnas fel att Blåvitt för fjärde gången i rad går mållösa från en match.

Domaren var kass, men det bör också Blåvitt ha varit eller? För hur många gånger blir det riktigt farligt runt Difs mål? Hur många gånger kommer någon och avslutar efter att Aiesh bjudit hela motståndarbacklinjen på en vals? Det är någonting i Blåvitts (fina) spel som inte riktigt klaffar. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad.

Något som jag däremot kan sätta fingret på är att en ny anfallare behövs för att ha en chans att utmana om topplaceringarna nästa år. Värvas inte en målskytt går vi en liknande säsong till mötes och hedersamma förluster har vi snart fått nog av, va?

Kategorier: Krönika

1 kommentar

Jesus · 2019-10-22 kl. 12:52

Domarjävel

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *