Med senaste bortamatchen i Stockholm på näthinnan var jag nyfiken på huruvida Blåvitt skulle palla för trycket, eller falla igenom likt man gjorde mot Hammarby. Det gjorde man och det gjorde man inte.
Man är inte bättre än sin senaste match. Man är inte större än sin senaste tanke och jag iklär mig inte rollen att vara en stor, värdig förlorare den här gången. Jag önskar naturligtvis att den här texten fick handla om ett grekiskt triangeldrama lett av Hasses bomullsfötter som satte skräck i motståndarna. Eller att den fick handla om KDG som återigen stod för en stabil insats och faktiskt inte behöver ersättas till vintern.
Det började skapligt. AIK fick inte riktigt grepp om matchen och när Giorgi Kharaishvili med kirurgisk precision hittar en djupledslöpande Nzuzi Toko som serverar Robin Söder ett i princip öppet mål borde det naturligtvis skrivits 1-0 på resultattavlan.
AIK skrev inte under på matchbilden utan gjorde sitt bästa för att ändra den. Bahoui skulle naturligtvis inte blivit utbytt i första halvlek. Han skulle fått syna det röda kortet efter att han sänkt Wernersson till marken med en ful armbåge. Laget från andra sidan älven tar hand om anmälan, gissar jag.
De fick domaren (jag kommer dit) dit de ville och därigenom matchen också. Efter straffmålet är det i stort sett transportsträcka till halvtidspausen, som Lasse Vibe fick använda till att matchvärma efter att Adu gjort sitt bästa för att avsluta Robin Söders karriär.
När Henok Goitom faller mer dramatiskt än valfri Opera-karaktär så måste domare Ekberg kunna hålla två tankar i luften samtidigt. Ser han att Calisir, klumpigt, drar motståndaren i armen ska han blåsa straff, men då måste han också varna Goitom för att han förstärker. Bussige Goitom borde därav varnats för att han så fint hjälpte domaren. Ekberg står för övrigt bra till i situationen och kan inte ha missat att Goitoms fall inte hade något med beröringen att göra.
Nåväl.
Minuter senare ska den altruistiske kaptenen med dubbar som vapen gå in och försöka bringa Calisir om livet. Bollen är inte i närheten av situationen. Det är däremot den gode Ekberg som ger nummer 36 ett gult kort. Där, tycker jag, att om det nu är så viktigt att hjälpa domaren ”nu för tiden” så bör Goitom lyfta på händerna, be sina lagkamrater om ursäkt och informera domaren om att det där var en idiotisk tackling. Jag borde så klart få ett rött kort för den. Det gjorde han GIVETVIS inte och därför håller inte Goitoms argument om att hjälpa domaren. Men, det är hans fulla rätt att hyckla, förstärka och sparka på motståndare.
Andra halvlek är total Blåvit dominans och AIK sticker emellan med någon kontring här och någon kontring där, men så farligt blir det aldrig och den grekiske Fantomen för anstränga sig först när han i slutsekunderna springer in i offensivt straffområde.
Sebastian Larsson, som inte är kapten, får ett gult kort i första halvlek, men han vill också hjälpa Ekberg. Så när Calisir framtvingar ännu en AIK-filmning är han där och skäller så till den milda grad att domaren inte vågar annat än att visa ut den i det närmsta oskyldige Calisir (det röda måste gå att överklaga?). Ett andra gult på Larsson hade varit klädsamt.
Blåvitt förlorar inte matchen på domarens missar. Man skapar tillräckligt för att både kvittera och avgöra. AIK, däremot, vinner matchen med hjälp av domaren. Två tankar samtidigt.
