För första gången på väldigt länge kände jag igår att den där bortglömda nerven, den av offerkoftan nedtryckta blåvita själen från förra säsongen, att den återigen var där. Den framåtlutade kaxigheten som lyst med sin frånvaro gav mig på något sätt drömmarna åter. Det kändes som en befrielse, för Blåvitt är inte den där ledsna hunden som behöver be om ursäkt för sin existens. Vi behöver inte förklara för hela världen att vi ska ha tålamod. Vi ska istället tala om för hela världen att vi reser oss, vi siktar uppåt, framåt, men aldrig i sidled eller bakåt. Det är någonting som har förändrats. Vad låter jag vara osagt, men det skadar inte att ha en Sebastian Eriksson i truppen, […]
BaraBen-podden