GÄSTKRÖNIKA: Handen på hjärtat nu, varför har du valt att se på svensk fotboll?

Publicerat av BaraBen.com den

GÄSTKRÖNIKA Med jämna mellanrum publicerar vi åsikter från andra fotbollstyckare än de ordinarie skribenterna på BaraBen.com. Det här är en gästkrönika av David Malmström som problematiserar debatten som följde det avbrutna derbyt i Svenska Cupen.

Handen på hjärtat nu, varför har du valt att se på svensk fotboll?

Är det för den bländande tekniken?

Är det för de spektakulära målen?

Är det för den innovativa spelmodellen?

Jag kan berätta varför jag ser på svensk fotboll. Allt förklaras i en enkel strof av Cornelis Vreeswijk: kärlek och hat, fiende, kamrat. Det är passionen och känslorna för min stad och mitt lag. Här fyller våra kortsidor en stor funktion. Det är där stämningen drivs fram och växer ut över arenan. Vi är ett folkfattigt land med en medioker liga men med spektakulära supportrar. Vi har sjungande läktare och det är f*n inte vi på sittplats som driver på det.

Nu när krutröken efter derbyt har lagt sig och ryckningarna i ryggmärgen lugnat sig hos diverse krönikörer i vårt avlånga land är det dags att lyfta diskussionen några steg. På läktaren i svensk fotboll står idag en mängd olika grupper och individer. Det är familjer, ensamma gubbar, par, tjej- och killgäng; goa kärringar och kreti & pleti. Vissa av dem väljer också att samlas i mer eller mindre löst sammansatta grupper och här uppstår ofta missförstånd hos Svensson och Jonsson som sitter i sina radhus och läser dagstidningen till frukosten. Vem är vem? För Svensson och Jonsson är kortsidan på en fotbollsmatch synonymt med en huliganfirma som slåss utanför arenan, sjunger horungar till allt och alla och bränner bengaler för att jävlas, förutom i Östersund förstås, fler borde bli som falkarna.

Att det finns tifo-grupper som lägger all sin fritid och sina pengar på att sy och måla fantastiska flaggor och arrangera stora koreografier funderar inte Svensson över. Ultras-grupperna som alltid kämpar för att bräcka motståndarsupportrarna och som reser land och rike runt för att stötta sitt lag känner han inte heller till. Individerna som bara älskar gemenskapen och sången har han såklart ett hum om att de existerar men genom att de inte golar på polare är de i hans ögon medlöpare till de förhatliga FIRMORNA. Ja det finns våldsbejakande firmor kring våra lag men de ÄR inte och DEFINIERAR inte våra kortsidor.

Ritar man ett venndiagram över de här och alla andra grupper som finns på kortsidan så finns det såklart individer som tillhör flera av dem men det är inga tusen eller tvåtusen som står där för att slåss eller förstöra.

Bara för att ultras-grupperna inte drivs av våld är de inte helt oproblematiska. Pyroteknik är en stor del av deras kultur. Det är hatat av vissa och älskat av andra. Det kan vara en stämningshöjare eller en stämningsdödare. Framförallt är det olagligt vilket leder oss till nästa stycke.

Tifo- och ultras-grupperna är skygga av naturen. De är konkurrensutsatta från andra lags supportrar som vill bräcka dem men de är också vana vid att bli svartmålade av klubbar, förbund, polis och media. Deras kreationer lyfts ofta fram i marknadsföring av lag och ligor men samtidigt jagas de med avstängningar för lagöverträdelser. Det bygger upp en misstänksamhet, känsla av orättvisa och utanförskap.

I kölvattnet av det minst sagt mindre lyckade fyrverkeriet på Bravida Arena sprang Sveriges samlade fotbollskrönikörer till sina datorer för att tävla om vem som kunde dra störst växlar på spektaklet. Lägg ner klubben, bryt sponsoravtal, ta i med hårdhandskarna, upp på läktaren med batonger och så vidare. Prevention genom hårdare tag ropades det på för att blidka någon slags pöbel som tydligen växer och frodas i deras inkorg.

När det sedan kommer uppgifter om att den aktuella bränningen inte gick som planerat och att de som genomförde det själva förstår att det inte blev bra bemöts det av samma krönikörer med hån och förlöjligande. Snacka om att vilja bränna broar istället för att hitta lösningar. Polisen väljer också den populistiska vägen och svarar upp med hård retorik om publikbegränsning.

Mitt i allt detta sticker en sak ut och det är Max Markusson. Han bjuder in på en kaffe och ett samtal kring situationen. Han vägrar att dela upp olika “slags” supportrar. Han verkar se att dialog är nyckeln. Jag hoppas men tror tyvärr inte att någon tar hans erbjudanden vilket är synd för det är förmodligen vägen framåt. Jag är tämligen övertygad om att klubben inte ser särskilt allvarligt på att det sker organiserade bengalbränningar några matcher om året. Det sköts i allmänhet snyggt helt utan påverkan på matcherna. Men det måste finnas en förståelse för att negativ publicitet får konsekvenser för föreningen. Det gör det tuffare för marknadsavdelningen att få in nya sponsorer och det påverkar biljettförsäljningen. Bara för att man nittionio gånger av hundra stöttar laget på ett bra sätt kan man inte svära sig fri från kritik den gång man tabbar sig. Men då får vi som kritiserar också vara beredda på att lyssna och föra ett konstruktivt samtal.

Det finns en gammal historia som handlar om hur solen och vinden tävlar om hur fort de kan få en ryttare att ta av sig sin kappa. Den passar ganska bra här. Skapa dialog, förståelse och samsyn så kommer vi få en bättre stämning i vår förening och inom svensk fotboll.

(Solen vann såklart.)

David Malmström


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *