Tony Deogans minnesmärke vid Högalidskyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia
Rubrikerna liknar ofta varandra. ”Stort slagsmål i centrala Göteborg”, ”Larm om storbråk i Göteborg”. I natt skrev Aftonbladet ”Tumult i centrala Göteborg”. I artikeln säger ett vittne till tidningen att ”det handlar om fotbollshuliganer och jag skulle säga att det var ett 30-tal, supportrar till Gais och IFK Göteborg, som slogs utanför krogen”.
När jag läser dessa artiklar påminns jag om hur stora problemen med fotbollsrelaterat våld fortfarande är. Jag brukar alltid säga att människorna som slåss inte är fotbollssupportrar. Vilket till viss del stämmer. Samtidigt går det inte att sticka huvudet i sanden.
Fotbollen är en del av samhället. Våld finns i samhället, således också inom fotbollen. Men när fotbollen blir så intimt förknippad med meningslösa slagsmål och huliganism har framför allt vi som älskar sporten fotboll förlorat.
I morgon spelar IFK Göteborg derby i Svenska cupen mot Gais. Matchen kommer förhoppningsvis att vara en sprudlande drabbning framför en fullsatt plastborg på Hisingen. Men något skaver i mig. För visst kommer det fortsättas att bråkas och slåss även efter att domaren blåser i pipan.
Ska jag sitta där och bara vifta bort de derbyrelaterade bråken? Ska jag säga att de som bråkar inte är supportrar? Hur mycket jag än älskar fotboll i allmänhet och Blåvitt i synnerhet kan jag aldrig blunda från baksidan med det hela.
