Sebastian Eriksson

Publicerat av Daniel Andrén den

Under söndagseftermiddagen basunerade Markus Wulcan ut att Sebastian Eriksson (från Åsebro, tänka sig!) är klar för tre nya år med Blåvitt. Man behöver inte jobba som fotbollsanalytiker med bas i Katalonien för att förstå att den här övergången skulle betyda oerhört mycket för Blåvitt. Den kanske betyder allt.

Sebastian lämnade delvis för att det blev ett ok för honom att spela för klubben som han älskar så. Ansvaret blev för tungt för hans axlar. Nu kommer han (förhoppningsvis) tillbaka och har precis allt att vinna. Tänk vilken status han uppnår om han hjälper till att rädda Blåvitt kvar i allsvenskan inför ödesåret 2020.

I dagens trupp finns viss talang. Där finns vinnarskallar. Men väldigt få i Blåvitt anno 2019 har faktiskt uträttat någonting. Sebastian har ett SM-guld, Cupguld, 6 A-landskamper, över 10 U-21-landskamper, Europa kval, samt omkring 30 Serie-A-matcher på sitt CV. Det är tämligen överlägset i jämförelse med övriga spelare.

Senast ”Seb” kom hem var han faktiskt tämligen överlägsen. Han satte tempot i matcher, han tog frisparkar, han vågade slå avgörande passningar. Och, i ärlighetens namn, tror jag att han blivit utlandsproffs för andra gången tidigare om inte Scott Jamieson haft så dåligt spelsinne. Många av bollarna som Sebastian slog bort slogs bort för att han låg ett steg före medspelarna.

Visst, då var då och nu är nu, men skallen kommer han att ha kvar. Den extrema viljan har knappast försvunnit. Viljan som angränsar till vansinne kommer att göra att medspelarna håller sig på tå under träning och match. Han kommer att ställa krav på sin omgivning, såväl ledarstab som medspelare. Den typen av kravställare ser jag inte i truppen i dagsläget.

Sebastian är 30 år ung och har förhoppningsvis flera år av bra fotboll i sig. Låt oss hoppas att Wulcan har rätt och att han spenderar de åren i Blåvitt. Låt oss välkomna Sebastian med öppna armar och ge honom den kärlek han förtjänar.

Sebastian Eriksson kan spela på samtliga centrala mittfältspositioner (sätt honom inte som mittback, tack, Poya). Personligen ser jag honom gärna i en offensivare roll, men, again, jag jobbar inte som fotbollsanalytiker, huvudsaken är att han kommer in i truppen.

Så, jag välkomnar ”Sebban” och ser fram emot att gå på allsvensk fotboll även 2020.

Kategorier: Krönika

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *