När sätter sig saker och ting, och varför? När tar det plats i en? Är det något man hörde, en känsla eller något helt annat? Men jag minns tröjan. Den blåa och vita. Snittet, helheten, klubbmärket. Det otämjda lejonet. Det slukade mig. Precis som drömtjejen jag såg i kassan på Domus. Jag åkte hem och lade mig i en solstol bredvid poolen och tänkte att henne ska jag gifta mig med. Ett decennium senare gjorde jag det. De där ögonblicken när droppar av livselixir landar på din hud. Du känner det. Du vet. En länk som krokas, och oavsett vad som än händer, kommer den aldrig att helt gå av.
Blåvitt tog plats i mig. Jag har trots det geografiska avståndet levt med och igenom den föreningen i över 40 år. Som medlem blev jag en del av. En representant för den vackraste av föreningar. Det blåa och vita. Sedan resorna och matcherna. Nya bekantskaper, nya vänner. Unika människor, men vi delade en identitet. Och vi delade ett ansvar. Vi må vara änglar allihopa, men ingen är större än föreningen. Och ingen kan bli. Hela den tanken är befängd. Vi är en del av. Och vi är stolta för det.
Jag har genom åren varit med om exempellösa framgångar. Det har varit glädje och eufori. Men också motgångar, inte minst under de senaste åren. Mörker, haveri och tunga ben. Men det är en del av supporterskapet och en förenings resa på vägen. Det är upp och ner. Och jag kan leva med det. Jag har lärt mig det om inte annat.
Men igår under matchen mot Öster tog sig en ung man in på planen och attackerade en spelare i motståndarlaget. Med en blåvit halsduk om halsen. En person som gick utanför allt vad den här föreningen står för. Han drog ner föreningen i smutsen och skämde ut oss inför allt och alla. Hans skäl har jag ingen aning om, men en sak vet jag. Han kommer aldrig vara en del av oss mer. Och då pratar jag om oss som supportrar, medlemmar eller representanter för föreningen. Vi som delar engagemanget och vi som tar ansvar för det.
Den här personen pissade oss rakt i ansiktet i går kväll. Och som en del av föreningen med allt var det innebär har jag faktiskt svårt att leva med det. Jag skäms, för jag vet att jag måste bemöta det i olika sammanhang. Någon frågar, någon hånar. Visst, jag kan ta det, men, jag har inte bett om det.
Det blev en mörk torsdagskväll och det är en mörk j…a fredag. Men den här föreningen är så mycket större än en idiot som passerar alla gränser. Vi kommer att resa oss ur det. Men torsdagen 15 maj kommer för alltid att vara en svart prick mitt i det blåa och det vita. Men länken som krokades, den är fortfarande hel. Den kommer aldrig att gå av.