18 SM-guld, två guld i Uefacupen, åtta cuptitlar, seriesegrare, skyttekungar, Gud, familjen Hysén, Strömberg, Hjalmar, bröderna Dyrestam, Robin Söder, Marcus Berg, Sebastian Eriksson, Kamratgården, Håkan Mild, Bebben.
Blåvitt är en förening med stolt historia, präglad och formad av vinster nationellt och internationellt (skêcka Blåvitt!). Man har haft spelare som prenumererat på landslagsplatser, man var fenomenala på 90-talet i Champions League, trots att fotbollen redan då börjat tappa fotfästet. Men Blåvitt är mer än det där.
Blåvitt är gemenskap. Blåvitt är att sitta på en läktare med vårsolen i ögonen och en pilsner (eller något annat) i ena handen och en kamrat i den andra. Blåvitt är att huttrande en regnig dag i oktober med en vinande vind i ansiktet spricka ut i ett glädjevrål och samtidigt försöka balansera den på tok för kalla ölen så att den inte hälls ut över någon (andra bara låter det ske, inga konstigheter).
Blåvitt är också att träffa någon på en pub inför en match och klicka, kanske byter man nummer där i sorlet. Blåvitt kan också vara att krama en tillrest vänersborgare efter att domaren blåst av en orättvis 1-0-seger efter för kort tilläggstid.
Just nu får vi supportrar inte så mycket av det jag skrev om i inledningen, men vi får faktiskt det andra och det tror jag inte att vi hade fått utan Blåvitt.
Vi ska inte sluta ställa krav. Vi ska inte sluta skrika, bua, vilja väl. Vi ska heller inte sluta gå på matcher för att lyckan vänt oss ryggen.
Del Piero sa: ”En riktig gentleman lämnar aldrig sin dam” och så följde han med Juventus ner i Serie B.
