Förväntan, en buffé av tidigare landslagsspelare, Oscar Wendts och Marcus Bergs återkomst till Allsvenskan. På förhand kändes det som perfekta förutsättningar för en bättre kväll på Ullevi. Dessutom var Lasse Vibe på plats.

Lasse Vibe Foto Emelie Hübner

Blåvitt visade pondus och ställde sig först i buffékön. Marcus Berg behövde inte mer än tre minuter på sig för att visa vilken klass han besitter. Han skapade sig ytor, klackskarvade och var allmänt bra. En annan positiv effekt av Bergs intåg var att Tobias Sana flyttats ner och ut på en kant, vilket inledningsvis såg ut som ett lyckat drag (frågan är om han får behålla den platsen om Sam Larsson skriver på för Blåvitt vilket fortsatt känns otänkbart). Kolbeinn Sigthorsson och Marcus Berg som powerduo, alltså. De är inte aktuella OS i 100 meter, om man säger så. Samtidigt, Tobias Sana har inte sina främsta förtjänster i speeden, han heller.

Inledningsvis såg det ut som förväntat. Blåvitt ville framåt. Blåvitt tog sig framåt och Sebastian Eriksson spelade bra. Men plötsligt, i den 20:e minuten, smet Amin Sarr före Anestis och Bjärsmyr i kön, han tackade för kaffet och gjorde processen kort med sina motståndare som faktiskt inte alls hängde med lånet från Malmö FF. 0-1. Skulle en nybliven senior förstöra hemvändarfesten innan den ens börjat?

Blåvitt anförda av Sebastian Eriksson svarade genom att fortsätta försöka få in bollar i straffområdet. Eriksson slog först ett inlägg som togs bort mitt framför näsan på Marcus Berg. Några minuter senare, den 39:e närmare bestämt, slog Eriksson ett nytt inlägg och Kolbeinn Sigthorsson vräkte sig fram och nickade in kvitteringen. Timing och kraft i symbios.

Andra halvleken började och lagom till att det var dags att fylla på brickan gjorde Marcus Berg sitt första mål för IFK Göteborg på en halv evighet. Framnickad av Sigthorsson efter inlägg av Sebastian Eriksson som…som visar att oavsett om tränaren hetat Poya, Rolle eller Jörgen har den haft fel när den satt honom i backlinjen.

En jublande Marcus Berg. Foto Emelie Hübner

I det här 4-4-2-systemet ges Sebastian Eriksson chansen att göra det han är bra på (att styra och slå svåra passningar) och Erlingmark trycks upp några steg och hamnar oftare i straffområdet där han faktiskt är rätt farlig. Han var milimeter ifrån att sätta 3-1 med styva 35 kvar. Erlingmark (förläng!) fortsätter spela bra i defensiven och idag bidrog han även med att fylla på fint i boxen.

Stahre har fått fart på anfallsspelet men på andra sidan, nära eget straffområde, finns förbättringspotential. Amin Sarr ställdes återigen fri mot en försvarare och den här gången var det Jallow som blev snuvad på konfekten. Bjärsmyr tog ansvar för att gå upp och stöta, men ingen verkade villig att ta ansvar för hålet som uppstod bakom honom. 2-2. Skulle en 20-åring på lån från Malmö FF få förstöra hemvändarfesten?

Det såg ut så ett tag. Efter kvitteringen tappade Blåvitt matchen en aning. Man tog sig inte framåt med samma självsäkerhet och Mjällby tilläts ta över. De Blåvita anfallen tog slut innan de hann börja och då spelar det ingen roll hur många landskamper anfallsparet samlar ihop till.

Norlin byttes in och Sana flyttade till högerkanten. Kalley kom in samtidigt som dessertvagnen med kaffe och avec och plötsligt spelade Sebastian Eriksson vänsterback och Sana innermittfältare i ett 3-5-2. Vi får väl se om datorerna i Katalonien brann upp där och då eller om det var ett smart drag av Stahre, hann jag tänka…

…plötsligt hände det, som man säger. Kolbeinn missar (eller var det ett släpp?) en mottagning efter en passning från Norlin och en för dagen blek Alexander Jallow dyker upp och skyfflar in sitt första allsvenska mål.

Man ser att Blåvitt vill spela en framåtlutad, snabb fotboll. När man vinner bollen tittar man framåt och man söker inte sällan spelare på fötter för att ta sig framåt och till inspel i straffområdet, inte sällan i luften. Det är tydligt att Blåvitt hade mått bra av en eller två utpräglade djupledsspelare. Spelare som springer på allt. En Tobias Hysén eller Lasse Vibe. Eller varför inte en Sam Larsson. Egentligen hade man bara en riktigt snabb spelare i dagens startelva och han spelar högerback. Visst, Aiesh besitter någon slags fart, men han kämpar med svikande form och fastnar oftare än han tar sig framåt. Hoppas han hittar självförtroendet snart. Blåvitt hade blivit jobbigare och svårare att möta med mer speed på exempelvis kanterna. Norlin i all ära men han verkar kämpa med både det ena och det andra samt självförtroende för tillfället. Insatsen idag kändes dock som ett fall framåt, vilket var väldigt roligt att se.

Å andra sidan tog man sin andra raka seger och det är viktigare än mina taktiska analyser.

Categories:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier