AIK Borta

Att förlora mot AIK borta är aldrig ok. Det får aldrig bli något man rycker på axlarna åt för att snabbt gå vidare i livet. Jag säger inte att det blivit så men jag säger att tonen på sociala medier inte är så hård som den kanske borde vara, paradoxalt nog eftersom jag i regel förespråkar en trevlig ton (trots att jag själv säkert är otrevlig där ibland). Jag säger inte att man ska ropa avgå så fort man förlorar, men man har fastnat i en diskussion rörande huruvida det var rätt eller ej att byta tränare. Vi har fastnat i en diskussion om HUR fotbollsmatcher ska vinnas. Just den här gången kanske just den frågan är vettigt ställd.

Hur vill IFK Göteborg vinna fotbollsmatcher?

Med noll farliga chanser på 90 minuter höjs en del frågetecken. Man skapade sex chanser och avfyrade nio skott (tre på mål). Detta trots att man låg under under majoriteten av matchen. Jag erkänner att jag inte är någon fotbollsanalytiker i nivå med de på SS, men jag har sett en och annan match, jag har spelat ännu fler och av gårdagens tänkta taktik förstår jag inte mycket. Det må vara hänt att man släpper in en hörna mot AIK, men sen då? Var fanns desperationen?

Jag tycker inte att man försökte hitta lägen där spelarna får göra det de är bäst på. Giorgi kom väldigt sällan in med bollen från sin kant. Hade Wernbloom någon enda nickduell inne i offensivt straffområde? Sana och Jallow (som för övrigt stod för två av de tre skotten på mål) har ett jättefint samarbete på sin kant, men vad är tanken att det ska mynna ut i?

Det var tydligt att Hasse saknades igår när andra- och tredjebollar fick ligga och skvalpa på mittplan i väntan på att fångas upp. Jag tycker kanske inte att Jakob Johansson gjorde någon dålig match, men han är snabbare i tanken än i fötterna. August Erlingmark gör sig nog bäst som mittback, trots att han själv ser sig som mittfältare. Dels för att han själv är bättre där men också för att vi endast har en mittback i truppen som är en mer kompetent mittförsvarare.

I den här typen av matcher, vad det nu var för typ av match, passar Paka förhållandevis dåligt in i spelet. Han hittar inte riktigt in i matcher när kampen sätts i första rummet och igår hamnade han ganska sällan i den ytan där han är som bäst, mellan försvar och mittfält, för att där huserar oftast en statisk Wernbloom och gör så gott han kan.

Blåvitt gjorde det inte svårt för AIK igår. När sedan Alexander Farnerud fick hoppa in som anfallare var matchens öde förseglat. Farnerud var en jättefin fotbollsspelare på andra sidan 20-talet, men att spela anfallare mot ett så bra lag i allsvenskan vet jag faktiskt inte om jag tycker att han har kvalitet för: steget är vad det är och rörelserna är vad de är. Jag tror att han har sina främsta förtjänster mot sämre lag som står lite lägre där han inte behöver ta alltför många löpmeter. Ja, eller så får han göra som en annan skåning som med marginal passerat 35 och vänta på lägena och låta de andra göra jobbet.

Tillbaka till frågan om hur Blåvitt vill vinna fotbollsmatcher. Jag kan inte svara på den på ett tillfredställande sätt. Man vill ligga kompakt med försvaret och krympa ytor för motståndarna, något man gör med viss framgång. Men i anfallsväg blir det svårare att förstå. Om det är inläggsspel man vill spela så är det hög tid för Tobias Sana att börja släppa bollen lite snabbare och för Roland Nilsson att spela med två renodlade anfallare.