Med anledning av de fruktansvärda hot och kränkningar spelare i IFK Göteborg nyligen utsattes för skrev Irma Flores en krönika.
När vi igår nåddes av nyheten om att spelare med familj blivit utsatta för rasism och dödshot är jag inte förvånad. Otaliga är de gånger då jag hört rasistiska tillmälen användas mot spelare i stunder av frustration. Otaliga är de gånger jag sett dem skrivas i kommentarsfält. De rasistiska skällsord som är en del av vad ickevita spelare behöver möta vid förluster och misstag är minst sagt ovärdiga en kamratförening.
Medan föreningen, SEF och Spelarförbundet tar till alla till buds stående medel för att säkra trygghet för spelare och deras familjer verkar en del supportrar ha svårt att ta avstånd. Detta trots att den information vi fått är att det gäller så allvarliga hot till livet och rasistiska tillmälen att säkerheten kring laget har förstärkts. När jag ser detta ställs jag inför frågan om hur långt kamratskapet sträcker sig när det inte är bekvämt. När jag ser hur en del bortförklarar sina icke-ställningstaganden, ställs jag inför frågan om hur det kan komma sig att det inom en kamratförening kan förekomma så lite kamratskap. Hur kan det komma sig att arbetsdagen blir ett hinder för att ta ställning mot rasism och dödshot, men inte för att twittra om när Pontus Wernbloom var på Kamratgården? Var är kamratskapet till ickevita inom vår gemenskap? Till spelare och deras familjer, till medlemmar och supportrar?
Med kamrater som försvarar, trivialiserar eller relativiserar rasism och dödshot mot spelare och deras familjer behöver vi inga fiender. Kamratskapet måste gälla samtliga kamrater, annars finns det ingen mening med en kamratförening. Inom blåvit supporterkultur, likt annan supporterkultur, finns det rasism som många utav oss blåvita supportrar inte står bakom. Vi blåvita antirasister måste ta ställning mot den. Kan man inte solidarisera sig med den eller de kamrater som blivit utsatta för rasism och dödshot, då har man ingen plats i min kamratförening.
