För första gången på väldigt länge kände jag igår att den där bortglömda nerven, den av offerkoftan nedtryckta blåvita själen från förra säsongen, att den återigen var där. Den framåtlutade kaxigheten som lyst med sin frånvaro gav mig på något sätt drömmarna åter. Det kändes som en befrielse, för Blåvitt är inte den där ledsna hunden som behöver be om
Fortsätt läsa