Kommunikation har en ganska märklig ställning i elitfotbollen. Den är ständigt närvarande men sällan prioriterad. Istället behandlas den ofta som pynt. Någon man alltså skruvar på vid särskilda ögonblick. Till exempel när det blir kris. Sedan glömmer man pyntet när resultaten plötsligt räddar stämningen.
Det är ett misstag.
Därför blir IFK Göteborgs återkommande kommunikationsproblem så skadliga. Inte för att vi supportrar kräver full transparens. Utan för att otydlighet skapar ett vakuum. Och vakuum fylls som alltid: av spekulationer, läckor, misstänksamhet och parallella berättelser som IFK Göteborg som klubb i flera år har haft väldigt svårt att få stopp på.
Det mest talande exemplet är kanske turerna kring Håkan Mild.
I en elitklubb är kommunikationen inte bara ord utåt. Den är ledarskap och arbetsmiljö och ett sätt att minska intern friktion och yttre turbulens. Den talar om vem som bestämmer, vad som gäller, vad som är sant och kanske viktigast av allt: vad som bara är rykten.
Under lång tid var Mild inte bara klubbdirektör. Rent kommunikativt har han länge varit en symbol för hela riktningen. Det har gjort kritiken mot honom mer laddad och kraven på att han skulle kliva åt sidan mer högljudda. Under månader har delar av supporterfraktionen därför demonstrerat mot honom genom allt från banderoller till riktade protestaktioner. Konflikten gled under perioder långt bortom sakfrågan och in i ett klimat där hot blev en del av verkligheten.
När uppgifterna väl kom om att Mild fått polisskydd på grund av en allvarlig hotbild valde dock klubben en minimal linje. Man hänvisade till polisen och uppgav att man inte gjort någon polisanmälan. Det kan finnas goda skäl till försiktighet i säkerhetsfrågor. Men effekten blev att otydligheten ökade precis när transparens hade varit som mest nödvändig.
För samtidigt fanns andra uppgifter i omlopp: att klubben tidigare gjort polisanmälningar kopplade till hot och ofredanden, att ett möte med personer från en av supportergrupperingarna polisanmälts och att en förundersökning inletts innan den sedermera lades ned. När det som kommunicerades från klubben blev korta, avhuggna bitar samtidigt som omvärlden möttes av en allt mer detaljerad mediebild uppstod ett grundproblem. Människor började undra vad som inte sagts. Och när man börjar undra, börjar man också tolka.
I december kom slutligen avgångsbeskedet. Mild lämnade efter säsongen, men stannade för överlämning. Även det var ett besked som var tydligt i en mening och öppet i nästa. För vad betydde “överlämning” i praktiken? Vem tar besluten i vardagen? Och framför allt: vem tar över?
Här finns ännu ett kommunikationsmönster som Blåvitt behöver bryta. Klubben har visserligen kommunicerat att en process pågår och att ordföranden leder rekryteringen. Men det har varit svårt att få grepp om tidplanen. Resultatet har blivit att klubben tvingats landa i en tillfällig lösning i väntan på något permanent. Den interimistiska ordningen kan vara klok. Sofia Hultberg som tagit över är säkert en otroligt skicklig chef. Men den kräver desto mer transparens. För i en elitmiljö är “tillfälligt” ofta det som spiller över i resten av organisationen.
Samma logik gäller på planen, där kommunikationen ibland blir lika fragmentarisk. Skador är fotbollens vardag. Men skadeläget är också en informationsfråga. Även där har Blåvitt lämnat för stort tolkningsutrymme.
Lucas Kåhed genomför en höftoperation och är “borta en tid framöver”. Arbnor Mucolli har drabbats av en korsbandsskada och rehabiliteringen beskrivs som lång. När han kan spela igen har vi ingen aning om. Och vem minns inte alla turer kring Suleiman ”Sulle” Abdullahi?
Han kom som ett namn som skulle bära offensiven men blev i stället en slags följetong. Skadorna gick aldrig att omsätta i en begriplig prognos. Klubben meddelade först att han skulle rehabilitera på grund av återkommande problem i ett knä och betonade att man inte ville sätta deadlines eller lämna löften. Kort därefter kom nästa vaga men tunga besked: Abdullahi blev borta ”länge.”
Det är förståeligt att en klubb inte alltid kan ge exakta veckor och datum. Men när kommunikationen fastnar i ”det får ta den tid det tar” blir effekten att ingen, varken supportrar, trupp eller omvärld, vet vad man egentligen ska planera efter. Är han ett alternativ i vår? I sommar? Någonsin? I ett lagbygge spelar sådana frågor roll, och när svaren uteblir blir ryktena, inte klubben, informationscentral.
I Sulles fall var slutpunkten ännu mer talande. I februari 2025 bröts hans avtalet i förtid. Hela historien framstår i efterhand som ett långt ingenmansland där kommunikationen varit så otydlig att den till slut blivit sin egen belastning eftersom den tagit fokus från det sportsliga.
Summan av sådana besked blir dessutom inte bara att supportrar saknar svar. Det blir också att truppen lever i ett brus av frågor: Vem kommer tillbaka när? Hur påverkar det rollerna? Rekryterar vi på den positionen? Hur ser konkurrensen ut i januari? Vad betyder det här för mig?
Otydlig kommunikation är alltså inte bara ett externt problem utan riskerar i högsta grad – inte minst i hierarkisk elitidrott – att förvandlas till intern stress.
Forskning om arbetsliv och organisationer är ganska tydlig på den punkten. När roller, mandat och förväntningar blir oklara så ökar belastningen och prestationen riskerar att påverkas. Studier om rykten och spekulativa nyheter pekar åt ungefär samma håll. Det är osäkerhet som driver ryktesspridning. Rykten driver i sin tur på oro vilket i förlängningen kan distrahera idrottsutövare från att prestera. I idrottsvärlden finns forskning som kopplar samman kommunikation, sammanhållning och prestation. När kommunikationen brister riskerar helt enkelt själva laget att bli mindre av ett lag.
Det är inte för att spelare är “känsliga”. Det är för att lagsport på elitnivå bygger på fokus, tillit och tydlighet. När ledningen inte äger berättelsen om sin riktning, eller när skadeläget och rollerna blir något man “hör på stan”, får klubben en extra motståndare. Den heter spekulation.
Visst, IFK Göteborg gjorde, trots allt detta, en stark säsong och slutade fyra i Allsvenskan 2025. Men om Blåvitt vill högre och om klubben vill vara mer än en säsong som råkar bli bra räcker det inte med att bygga en trupp. Man måste bygga en kultur som tål trycket som alltid kommer tillbaka. Då måste även IFK Göteborg som klubb förstå att varje vakuum man lämnar efter sig kommer fyllas av någon annan.
Att bli bättre på kommunikation är då inte att bli “snällare” eller “mer medial”. Det är att bli mer professionell.Och det är, för en elitklubb som vill vinna, inte en sidofråga. Det är en del av elitfotbollen.