2-9 i målskillnad senaste tre matcherna och frågetecknen börjar återigen hopa sig för vårat kära IFK Göteborg. Vart kommer säsongen att ta vägen? Kan vi resa oss igen och framför allt, vad är det som inte fungerar och varför? Matchen mot Elfsborg i måndags var väldigt märklig på många sätt. Tänkte försöka bena ut lite i varför resultatet blev som det blev och hur Elfsborg med ganska små medel lyckades störa, eller helt enkelt stänga av, våra vanliga uppspelssätt samtidigt som man inte behövde göra speciellt mycket för att vaska fram målchanser. Häng med!
Elfsborgs ”enkla” press
Kollar man på de första 15 minuterna så ligger matchen klart i vår favör. Pressen bet högt upp, vi vann bollen i redan ganska avancerade positioner och lyckades ”blitza” ner Elfsborg till ett tidigt ledningsmål. Detta är något som Mikael Stahre påpekat gång efter annan sedan han tog över tränarjobbet att IFK Göteborg förra säsongen var alldeles för passiva och rädda i inledningen av matcherna. vilket ofta lett till ett tidigt mål i baken om man ser till förra året. Nu var vi haft en bättre inledning av matcherna under en tid, men inte kunnat hålla kvar i taktpinnen när matchens momentum skiftar och pressen naturligt avtar. Hur kommer det sig? Svårt att svara på, så klart, men något Elfsborg gjorde i sin initiala press var i alla fall att sänga av det korta alternativet för Werner Hahn och våra mittbackar. Några exempel nedan:
Jag tror ni fattar vart jag vill komma, och det är det jag menar med ”enkel press” som underrubrik. För det är ingen taktisk genialitet som Elfsborg visar upp, man har bara ägnat sig åt att scouta hur IFK skött sina uppspel sedan Johan Bångsbo började spela från start. Vän av ordning kan ju hävda att skära av just Gustav Svensson inte borde innebära att våra uppspel havererar, och så må vara. Men vi kunde aldrig vila med bollen på det sätt som vi lite vant oss vid under den sista tiden, och det är ett stort frågetecken som staben uppe på kamratgården måste belysa för jag tror är det vädigt viktigt. Man kan inte kräva att Johan Bångsbo skall kunna hitta Marcus Berg på fötterna 20-30 gånger per match med 25-30 meters pastejer, eller ens Hussein Carneil eller Simon Thern i avancerade positioner. Den typen av bollar går att slå ibland, men de kommer så gott som alltid efter att vi spelat runt bollen i backlinjen med ett centralt defensivt bollplank emellan. Nu blev kontentan att Bångsbo, Calle och Hahn oftare tvingades till den långa bollen, som är långt mer chanspartad och lättförsvarad. Kudos till Elfsborg, men en liten känga till vårat gäng.
Tomrummet efter Kevin Yakob
Det har blivit lite av en käpphäst för mig under en tid nu, men jag är ändå beredd att stå på mig: Vi saknar Kevin Yakob något oerhört. Eller, vi saknar någon på den positionen som kan hantera bollen på samma sätt som Kevin Yakob kunde, om jag uttrycker mig så istället. Kevin var den som tydligast fyllde tomrummet efter Tobias Sana lämnade, men tyvärr så fanns inte den teckningen när Kevin lämnade å sin sida. Simon Thern skulle potentiellt kunna gjort det, men är inte riktigt samma spelartyp och bollfördelare på samma sätt. Jag hävdar fortfarande att det centrala mittfältet med Gustav Svensson som uttalat defensivt ankare och Kevin-Hussein framför som opererade i varsinn pocketyta, eller som 8:or är den bästa mittfältsuppsättning vi haft den här säsongen. Med Kevins lugn med bollen, förmåga att vända spelet på få tillslag, samt bereda väg för passningar fram till Marcus Berg kunde spelare som Hussein Carneil framför allt göra sin magi i det tysta och utöver det vanliga spelet, om man säger. Som pricken över i:t, snarare än ansvar för det offensiva spelet.
För just Hussein Carneil tror jag saknar Kevin Yakob mest av alla. Carneil fick ta en mer central roll i en 4-2-3-1-uppställning efter Kevins avsked, och med även Simon Thern(som var på gång innan uttåget mot peking hemma) borta en längre tid, föll ett alltför stort ansvar på Hussein, är jag rädd. Det är lätt att förstå att en 19-åring inte kan hålla uppe formen under längre tid, men Carneil trivdes bäst, enligt mig, när han fick agera utöver det övriga spelet, och inte vara den centrala delen av det. På senare tid har Eman Markovic kunnat avlösa som central uppspelspunkt med sin förmåga att driva in centralt från ytterposition, och jag tror snarare det är melodin framåt, för att i slutändan kunna få in Carneil i den zon han var i runtom matcherna mot Norrköping och Varberg borta.
En glädjande nyhet i det ämnet var dock att Sebastian Eriksson kom in efter 45 minuter och skickade fram bollar i offensiv zon på ett sätt jag inte sett IFK spela sedan just Yakob lämnade. Det är lätt att glömma att Seb har haft sina bästa stunder i den blåvita tröjan som klassisk box-to-box-mittfältare med mycket bollar framåt än som defensivt ankare och/eller i backlinjen. I alla fall om man frågar mig. För nyansens skull skall sägas att vi ändå var i underläge och behövde gå framåt, men passningskartan nedan ljuger inte. Sebastian spelar för ett nytt kontrakt, och med dessa 45 minuterna i bagaget ser jag gärna att han får chansen från start mot Sundsvall, om hans kropp håller för 90 min, såklart. Det här hotet från centralt mittfält saknar vi, för tillfället. Simon Thern är en fin mittfältare, men är mer av en bolltransportör än en spelare med det längre spelet top of mind.
Finns så klart ännu mer att säga och skriva om matchen, hur utvisningen sätter käppar i hjulet för en anstormning, hur Elfsborgs enkla men effektiva press leder fram till individuella misstag som leder till deras två första mål och hur bräckliga vi är i vårat pånyttfödda spel i och med det. Jag har svårt att se att en rimlig plan B är att skicka lyror mot Norlin, Carneil och Markovic tex. Jag är tämligen övertygad om att detta är saker man dissekerar och diskuterar på kamratgården i detta nu för att hitta en väg framåt. Som det är just nu har vi för tillfället tappat det ramstarka försvarsspelet vi hade i början, även om några mål är tveksamma(?) straffar samt sena kontringsmål efter vi pushat för kvittering, för att ge mer plats för en mer framtunf taktik och mer spelförande approach. Jag tycker fortsatt det ser bättre ut spelmässigt än på många år. Jag är inte stressad över att IFK måste komma till toppen snabbast möjligt, utan jag nöjer mig, just nu iaf, med att vi spelar ett spel, mestadels, som jag kan ställa mig bakom. Upp igen nu bara!
