Efter sju sorger och åtta bedrövelser står vi här igen, med en tidig, säsongsdefinierande match mot ett lag som Blåvitt i normala (när blir det här nya tillståndet det normala?) fall hade kunnat räkna in på förhand, såvida man inte åkte på en kollektiv härdsmälta. Varberg hemma, alltså. Utan Tobias Sana (honom ser vi väl aldrig mer? Även om man såklart önskar få tacka av honom på ett värdigt sätt).
Att elitidrott är ett tufft värv kan vi fråga Bernardo Vilar, som fick en plats på bänken istället för läktaren när Bjärsmyr fick lämna in en sjukanmälan och Johan Bångsbo, med endast två seniormatcher på meritlistan, gjorde sig redo för allsvensk debut. Ja, tävlingsdebut för Bångsbo, faktiskt. Stark tobak och väl vågat av Stahre. Bångsbos allsvenska karriär inleddes ironiskt nog med en långboll. En hyllning till Bjärsmyr?
När vi ändå pratar om förändringar. Lagom till inmarsch trippade Gustav Svensson nerför trappan vid pressläktaren och han såg inte precis ut att ha skadat baksidan för så lite som en vecka sedan. Många var vi som var spända på ersättare Al-Ammari. Hur skulle rollfördelningen se ut mellan AAA och Thern?
Matchbollen lämnades över av 82-gänget och lyckligast idag (och alla andra dagar) var Glenn Hysén.
Marcus Berg hade bestämt sig för att gå i bräschen med hårt jobb och sprang faktiskt förbi den nästan hälften så gamle Vilhelmsson för att sätta press på Varbergs försvarslinje vid något tillfälle. Blåvitt har däremot svårt att få till så mycket mer än två passningar i rad inom laget. Man kan ju tänka sig att laget varit mer synkroniserade än idag då Stahre, som klädde väl i jubileumströjan, tvingats till inte mindre än fyra spelarändringar i startelvan.
Varberg har kommit till Ullevi för att göra det svårt för Blåvitt att komma runt på kanterna, smälla på så in i… i närkamperna och spela en tämligen passningsorienterad fotboll mellan varven. Blåvitt å sin sida känns under inledningen något krampaktigt och idéfattigt, vilket är naturligt givet den senaste tidens resultat. Efter målet kom man däremot upp i nivå ett par snäpp.
Marcus Berg (se och lär, ungdomar) har alltid klubban i isen och reagerar på instinkt när den faller ner framför fötterna på honom. En snabb vändning och en väl avvägd bredsida senare är Hosam Aiesh fri och han gör processen kort med både målvakt och försvar innan han brister ut i ett vilt firande. Marcus Bergs bensax någon minut senare förtjänar en egen NFT (på tal om digitala saker jag knappt förstår mig på firades Fifa-lagets SM-guld i paus – Grattis!)
Blåvitt har medvind efter målet. Bollar studsar rätt, domslut går med och plötsligt ser Varberg ut som det gnälligare laget. Amir Al-Ammari som så långt stått för en fin startdebut slog en frispark som höll på att smita in och Blåvitt hade faktiskt etablerat någon slags tryck.
De stora frågorna (ja, inte av den typen) inför andra halvlek: Vad skulle Jocke Persson och Varberg göra för att överraska Stahre och Blåvitt och skulle Hosam Aiesh komma start?
Det gjorde han. Det gjorde inte jag. Andra halvlek höll undertecknad på att missa på grund av att jag blev utelåst och hade det inte varit för en hjälteinsats av Håkan Mild hade jag fortfarande varit inlåst i Gamla Ullevis katakomber. Lätt skakad (nåja…) satte jag mig på min plats när matchuret stod på styva 48.
Varberg satte som sagt var inga fingrar emellan och det fick inte minst Marcus Berg känna på vid ett antal tillfällen. Fokus på att spela boll verkade de ha släppt fullständigt och Blåvitt såg faktiskt, utan att direkt imponera, ut som det klart bättre laget. Faktum är att Varberg var så svaga i andra akten att en duvfamilj bestämde sig för att slå sig till ro på Blåvitts planhalva när 65 minuter var spelade. Det säger kanske något. Kevin kanske har några fler nycklar i sin knippa, men Oscar behöver självförtroendet från att få göra mål. Nåväl, Kevin instruerade Norlin att flytta upp i kedjan och han själv tog hand om vänsterkanten framför Jallow som i vanlig ordning hade det kämpigt på fel kant.
Direkt efter bytet var Berg framme med ytterligare en briljant aktion och visst borde Norlin ha gjort mål på sina gamla kompisar där. Istället höll Varberg på att kvittera bara minuten senare. 1-0-ledningar är bräckliga i allmänhet. Kanske ännu mer så när man kommer från tre raka förluster.
På den efterföljande hörnan kvitterade så Varberg och nu krävs pannben för att ta tillbaka ledningen. Pannben och energi. Energi har ju ur ett modernt historiskt perspektiv varit en bristvara i just andrahalvlekar. Samtidigt är Varberg ett så pass mycket svagare lag individuellt.
Något geni kastade en banger i riktning fotograf och därmed bröts matchen för ett möte där man beslutade att återuppta matchen. Fotografen såg ok ut på håll, men jag antar att hon var chockad. Hoppas att du inte skadade dig allvarligt!
I 77:e minuten fick Kevin Yakob kliva in centralt när Hussein Carneil bytte av Amir Al-Ammari. Kevin tog för sig direkt och Carneil var nära att göra sin första assist i allsvenskan, men Bergs avslut smet över med något tiotal decimeter inför de 13106 betalande.
Någon forcering värd namnet blir det väl egentligen aldrig tal om. Kevins skott, Salomonssons (ringrostig idag) nick, en del bollinnehav och en och annan längre boll. Stahre har en del att tänka på nu när situationen runt Sana verkar ha lugnat sig en aning.
När vi ändå är inne på Sana…han har saknats sen han blev ett personalärende. Blåvitt får inte fast bollen och de enkla bolltappen avlöser varandra. Utan Sana blir Blåvitt på tok för lättlästa och det kommer att bli ett problem sett över hela säsongen om man inte hittar någon som kan axla den rollen. Sen ska jag inte sticka under stolen med att Gurra saknades, trotts att Al-Ammari gjorde en godkänt match.
Debutanten då? Jo, han tog för sig i närkamper och bidrog med ett tämligen lugnt passningsspel. Han fick dessutom ägna stor del åt att brottas med en rutinerad pjäs vid namn Robin Simovic i 55 minuter och det skötte han med bravur. Dessutom är det fint med en vänsterfot till vänster i mittlåset.
Jag vet inte hur definierande det här krysset är, men det kanske säger något om mellanmjölksäsongen 2022 i all sin enkelhet.
