Inför avspark intervjuades Donald Niklasson för at prata om Bertil ”Bebben” Johansson. Han pratade om hur han själv minns Bebben och hur han vill att andra ska minnas honom. Just när jag skrev de raderna gick en annan kultspelare Sebastian Eriksson med familj förbi mig och det var fint att se honom trava rent, som man säger. Olle Sultan var även han på plats och sjöng med i Joel Almes ikoniska Snart Skiner Poseidon. Tifot var av det mäktigare slaget (tack för alla ideella timmar!) När Solveig gick och lämnade över bollen till dagens domare var jag nog inte ensam om att få tårar i ögonen.

När vi ändå är inne på lirare kan jag meddela att Sam Larsson var på plats för att se sitt älskade Blåvitt lira brallorna av Kalmar FF. Även Jesper Tolinsson var en av de strax över 14000 åskådarna (Kalmar FF bidrog med omkring 25 tappra själar) men kring honom går för tillfället inga flyttrykten.

Blåvitt gick till avspark med premiärelvan. Ja, eller elvan kanske vi ska kalla den. Blåvitt har startat tolv spelare den här säsongen. Bra eller dåligt? Det vet jag inte men jag imponeras av fikaligans fysik.

Oscar Vilhelmsson fick således återigen chansen från start och jag gillar att Mikael Stahre litar på junioren trots en del insatser som lämnat en del i övrigt att önska. Någon gång lossnar det och det är troligare att det gör så om han får spela än om han sitter på bänken.

Att Blåvitt har nio utgående kontrakt verkade inte vara något som oroade spelarna nere på plan inledningsvis. Man satte fart från första spark. Kalmar å sin sida verkade ha bestämt sig för undantagstillstånd och skickade insparkar i luften istället för i famnen på motståndare.

Förste man att klaga till fjärdedomaren var Henrik Rydström för dagen klädd i ett par förhållandevis snabba New Balance-sneakers som matchade molntäcket som såg ut att vara redo att släppa fram en syndaflod vilken sekund som helst.

Simon Thern fortsätter på inslagen väg och är finurlig med bollen vid fötterna. Han är rörlig och jag tycker personligen att han blir bättre för varje match han spelar. Han sätter press, vinner boll skarvar (klacken till Bjärs var ett konststycke) och små vrickningar (den som höll på att friställa Berg var lika smart som snygg).

Blåvitts tryck var under stunder lika kompakt som ovan nämnda molntäcke men det var Warner Hahn som fick sträcka ut för ytterligare ett fint ingripande i Blåvit skrud. Blåvitt låter inte Kalmar FF andas men när Blåvitt slarvar slår de snabbt om och deras offensiva spelare är en tämligen snabb församling. Men det är Blåvitt som har de flesta chanserna: Bergs skarv, Wendts försök att trycka in hela Kalmar socken i mål, Sanas (förläng!) skott och en del bollar som höll på att leta sig in till farliga ytor. Wendt såg överraskande pigg ut och det blir ofta farligt när han ”sätter fart”.

Det höll inte längre än 34 minuter för Kalmar. Marcus Berg (geni!) klackade läckert bollen mot en framforsande Sana som i sin tur hittade Vilhelmsson i en fin yta (slog passningen på fel sida försvaret – mäktig passning) som ur knappt någon vinkel rullade in sitt andra mål för säsongen. Islossning? Efter målet fortsatte Blåvitt att sätta tryck på Kalmar som inte fick några ytor att spela på i eget straffområde och dess nära omnejd.

Foto: Emelie Hübner

Aiesh (förläng!) var på ett strålande spelhumör. Han vann boll, dribblade blev neddragen (naturligtvis utan att få frispark med sig) och hade ett fint samspel med Alexander Jallow som verkligen gjort framsteg inför den här säsongen. Under ett spelavbrott mot slutet av första akten var Aiesh ute och pratade med Stahre och det såg ut som att han sa något i stil med ”vi måste köra”.

Om det finns någonting som är rättvist i fotboll så manifesterades det inte i och med Kalmars kvittering som kom fullkomligt ologiskt efter styva 49 spelade minuter. Att målskytten dessutom skulle ge sig ut och fira framför Blåvitts värmande avbytare och klack gjorde inte besvikelsen mindre. Emil Salomonsson var snabb med att påtala det olämpliga i ett sådant tilltag.

Vad Rydström än sa till sina spelare i paus så gav det någon form av effekt. Kalmar FF såg betydligt bättre ut i andra än vad de gjorde under första halvlek. Rollerna var i det närmsta ombytta. Nu var det Blåvitt som inte fick etablera något spel och Kalmar som skapade (ett visst) tryck. Det är inte första gången vi ser en liknande händelseutveckling. Kan det hänga ihop med att Stahre använt så få startspelare och gjort relativt sena byten match efter match?

Warner Hahn kan som bekant inte bara stoppa bollar. Han kan rusa ut och stoppa kontringar och slå utsparkar som friställer Marcus Berg också. Marcus Bergs vänsteravslut var hämtat från den högre hyllan och, rent tekniskt, perfekt utförd.

Andra halvlek är ryckig för Blåvitt. Man har några korta, bra perioder, men man lyckas inte etablera något tryck och domaren Al-Hakim har det lite kämpigt med nivån. Ena stunden får du halvt ha ihjäl någon (Romario) utan att bli varnad för att i nästa stund inte trycka till någons axel (Vilhelmsson). Situationen kring Sanas huvudskada är knappast något att skriva hem om.

Stahre lät sig dröja med byten nästan hela vägen in i kaklet trots många trötta ben på hemmaspelare. När det så äntligen var dags för några friska ben hade Kalmar dessutom hunnit fullborda vändningen som kändes fullkomligt orimlig efter 45 spelade minuter.

I ärlighetens namn gör Kalmar knappt ens en bra andra halvlek. Blåvitt är ruskigt dåliga under matchens sista 45 minuter och nu börjar de dåliga halvlekarna hopa sig. Med tanke på takten övriga topplag tar poäng så är frågan hur dyr en förlust hemma mot Kalmar är. Vill Blåvitt vara med och nosa på toppen mot slutet av säsongen är poäng på Friends om mindre än en vecka antagligen ett krav. Helst ska man plocka med sig alla tre.

Nej, dagens andra halvlek var inget att skriva hem om, den heller, för Mikael Stahre.

Categories:

Tags:

BaraBen-podden
Facebook
Kategorier