Mattias Bjärsmyr har spelat ett helt fotbollsliv i IFK Göteborg, skulle jag kunna skriva, men det stämmer ju inte riktigt. Jag börjar om: Mattias Bjärsmyr har spelat i princip ett helt fotbollsliv i IFK Göteborg. När Bjärsmyr debuterade för Blåvitt fick man 800 tuggummin för 400 spänn och en snusdosa kostade 25 kronor (det här var innan alla lågprisalternativ). Blåvitt har vunnit ett SM-guld och ett knippe Cuptitlar under de här åren och den (eller en av) gemensamma nämnaren i framgångarna stavas Mattias Bjärsmyr. 400 gånger har Mattias Bjärsmyr gjort allt för att hålla tätt.
Dyrestam, Waehler, Rogne, Svensson, Risp, Johansson, Jonsson, Da Graca har kommit och gått. Bjärsmyr har bestått.
I en tid där fotbollsspelare mest går dit pengarna växer – oavsett om det gäller England eller mer eller mindre odemokratiska länder – har Bjärsmyr gjort 400 matcher för IFK Göteborg. Jag ska inte bli så nostalgisk att jag tänker påstå att han tackat nej till oräkneliga lukrativa erbjudanden, men rimligtvis har han tackat nej till ett och annat för att spela i Blåvitt.
Efter att ha vunnit division två som 18-åring var det dags att testa vingarna på riktigt. Skulle de hålla för att flyga högre upp i hierarkin? Det första testet gjordes när han i maj 2005 ironiskt nog blev inbytt för Hjalmar Jonsson i en 1-1-match mot Elfsborg. För att sätta saker i sitt sammanhang kan jag meddela att en ung Johan Wiland stod i mål och en ännu yngre Samuel Holmén spelade på mittfältet i motståndarlaget.
Under 2005 blev han 19 år ung i stort sett ordinarie och den tröjan han tilldelades har han egentligen inte lämnat ifrån sig, bortsett från under några utflykter.
Under de här 16 åren har Bjärsmyr hunnit med några år i Grekland, ett år i Norge, ett par klubbar i Turkiet samt två återkomster till Blåvitt. Det blev dessutom smått hissnande 31 matcher för U21-landslaget (Alex Farnerud, som enligt storebror Pontus har någon form av rekord med sina 36 U21-landskamper) och tre landskamper och någonstans är det väl så att Bjärsmyr haft lite oflyt med tanke på det svenska mittbacksundret. Han har hela tiden varit väldigt stabil men där har alltid funnits gott om mittbackar på en något högre hylla.
Med Blåvitt har Bjärsmyr, utöver 242 allsvenska matcher och 40 i Svenska Cupen, spelat UEFA-Cupen, Champions League, Europa League, Royal League och Intertotocupen. I tävlingsmatcher har det blivit 14 mål än så länge, men mycket (fjolåret främst) talar för att det blir en del till.
Mattias Bjärsmyr har varit ifrågasatt och han har ifrågasatt. Han framstår som en person som ställer väldigt höga krav på sin omgivning och jag är nog inte ensam om att tro att Blåvitt kunde åkt ur Allsvenskan 2020 om inte Bjärsmyr återvänt, trots att han bjöds in med armbågen. Vid återkomsten var det tydligt hur mycket föreningen betyder för honom. Han spelade nästan livet ur sig i långa Cupmatcher – trots att han kanske inte var fysiskt redo – för att det krävdes av honom. Han ställde krav på Mats Gren för att det krävdes av honom och han styrde upp försvaret för att det krävdes av honom.
Det är lätt att berömma spelare för att de inte gnäller, men i Bjärsmyrs USP är just tjurighet och gnäll.
Grattis till de 400 matcherna, Mattias. Det är en otrolig bedrift.
