Jag kommer inte få gå på fotboll i år

Dagens besked gav en viss typ av lättnad. Att regeringen öppnar upp för att 500 personer ska kunna följa fotbollen på läktarna från och med femtonde oktober är ett steg i rätt riktning. Ett besked är bättre än inget och kan man visa att man kan ta ansvar för 500 personer finns det kanske möjligheter till ytterligare öppningar längre fram.


Samtidigt är det svårt att inte känna en uns av besvikelse. Jag hade hellre velat se ett procenttak på arenans kapacitet som i så många andra länder. Idag fick jag snarare förlika mig med känslan av att jag inte kommer få gå på fotboll i år.


Jag har, som många andra supportrar, meddelat att jag ”står kvar”. Det innebär att jag inte kräver tillbaka pengarna för mitt årskort, trots att jag inte får besöka Gamla Ullevi. Långt ifrån alla årskortsinnehavare har förutsättningar att göra detta. Pandemin har satt Sverige och världen i en ny ekonomisk kris, många har blivit permitterade eller förlorat jobbet. Det är oerhört tungt.
IFK Göteborg förlorar ungefär två miljoner för varje match som spelas utan publik. Den ekonomiska kris som fotbollen nu är i kommer ta många år att återhämta sig från. En enorm förlust för hela samhället som går miste om den samhällsviktiga verksamhet som ju fotbollen faktiskt är.


Beskedet om 500 personer sätter klubben i en svårare sits än tidigare. För vilka 500 av 12 837 åskådare (föregående års publiksnitt) ska få komma in på arenan?


I grund och botten kan jag tycka det är lite tråkigt att man inte vågade gå ett steg längre. Att man inte vågade föra en dialog med oss supportrar och med klubbarna om hur vi hade kunnat lösa det här ihop. Sveriges strategi har byggt på egenansvar och förtroende för befolkningen. Det är oerhört synd att idrotten idag inte fick ett större förtroende.


Sist men inte minst: snälla fortsätt håll avstånd, tvätta händerna och var rädda om varandra. Pandemin är långt ifrån över. Desto snabbare smittan minskar, desto snabbare får vi sjunga på läktarna igen. Håll ut.