I dag skulle vi ha vunnit

I dag skulle vårsolen ha skinit. Foto: Erik Nilson

5 april 2020. IFK Göteborg mot IF Elfsborg. Gamla Ullevi. Allsvensk premiär.

I dag skulle vi ha vaknat hypernervösa. Med en kittlande känsla av att det här är dagen då det skulle hända. En dag som var början på något stort. En viktig dag.

I dag skulle vi ha druckit en kopp kaffe, men skakat redan innan den var drucken.

I dag skulle vi ha läst igenom alla förhandstexter, analyserat alla försäsongsmatcher, plöjt alla allsvenska biblar. Gått in på Twitter och skummat igenom #ifkgbg, skrivit en peppad tweet om hur gött det skulle bli att krossa Ellos.

I dag skulle vi ha tagit på oss den blåvita matchtröjan och halsduken i obscent god tid. Tittat oss själva i spegeln och tänkt att det inte finns något vackrare än en person klädd i blåvitrandigt.

I dag skulle vi ha tagit några bärs på en pub, ätit en trött hamburgertallrik och snackat skit med polarna. Dragit en uttjatad anekdot om hur de tråkiga grannarna runt Gamla Ullevi klagade på vibrationerna när arenan var ny.

I dag skulle vi ha tagit spårvagnen till centralen och glidit in i de blåvita leden på väg till match. Ett barn på väg till sin första skulle hålla hårt i pappas hand, full av förväntan.

I dag skulle vi ha fått en fin presentation av vårt nya damlag innan match. Joel Alme på mittcirkeln skulle ha sjungit Snart skiner Poseidon och alla hade fått gåshud när Kommandobryggan hade skrikit åt alla att ta i i sista refrängen.

I dag skulle vi ha klappat igång killarna när de stod samlade precis innan avspark för att sedan ropa BLÅVITT!

I dag skulle vi ha sett IFK Göteborg anfalla, Giorgi träffat stolpen tidigt. Men våra motståndare från Borås hade nästan petat in ledningsmålet på en halvchans lite senare.

I dag skulle vi ha rest oss upp och jublat när Robin Söder hade nickat in 1-0 strax före halvtid. Heja Blåvitt hade spelats och vi hade viftat på halsdukarna.

I dag skulle vi ha tagit en kaffe i halvtid, gått på toa och snackat om hur det hade gått i de andra matcherna: ”Fan så gött att hybris-Bajen åkte på stryk direkt hemma mot Kalmar”.

I dag skulle vi ha sett Da Graca göra en sån där supermatch som vi bara väntat på. Han hade varit överallt. Rensat, nickat, lett laget. För att inte tala om Anestis. Flygande enhandsräddningar, reflexer nere vid stolproten, klistring av ett friläge.

I dag skulle vi ha undrat varför Noah Alexandersson hade bytts in när Aiesh sett så bra ut, för att bara några minuter senare få se honom göra sitt första mål i Blåvitts a-lag när han snyggt vänt bort en gulklädd och distinkt placerat in 2-0.

I dag skulle vi ha sjungit ”Oj oj oj oj” när klockan tickat ner mot slutsignal och upprört nån trött IFK Norrköping-twittrare.

I dag skulle vi ha sett Ellos reducera i den 91:a minuten på ett obegripligt sätt på hörna och undrat om det ändå ska skita sig det här.

I dag skulle vi ha skrikit ut ett förlösande vrål när Martin Strömbergsson till slut blåst av matchen. Spelarna hade gått fram till klacken och vackert satt sig på gräset innan alla börjat hoppa och sjunga om att vi tar SM-guld i år.

I dag skulle vi vara överlyckliga på väg hem och läst alla artiklar på Sportbladet och Fotbollskanalen om hur vassa Blåvitt var offensivt, men måste bli bättre på att knyta ihop säcken.

I dag skulle vi ha inlett allsvenskan 2020 med tre poäng.

I dag skulle vi ha vunnit.