Bluesen i Malmö

Publicerat av Daniel Andrén den

Klockan är 19:30 och ingen måne lyser över staden. Det är september. Och Blåvitt har återigen, med god hjälp av domaren (återigen), förlorat mot ett topplag i 2019 års allsvenska.

Jag brukar tänka att det är onödigt att längta efter saker eftersom att det är så lätt att glömma nu:et då. Att se fram emot en resa, exempelvis, kan kasta ett grått skimmer över vardagen. Trots det tror jag att jag längtar till att årets allsvenska skall ta slut. Fort.

Jag såg matchen. Jag såg hur Blåvitt hade stora problem med Malmös tidiga press. Jag såg också hur man löste den och när halvleken skulle summeras får jag säga att Blåvitt var det bättre laget. Spelmässigt (vad nu det betyder). Men det var Malmö som hade chanserna (känner ni igen er i händelseförloppet?).

Jag tänkte nog ändå, där jag satt i en dunkel bar, att det här tar vi hand om. Ett snabbt mål i andra och saken är klar. Aiesh hade klart övertag på samtliga motståndare, Hasses betongfot ledde inte till några större farligheter och så vidare.

Och på tal om dunkla barer, Sebastian Eriksson som högerback igen. Han är en otroligt grundkompetent spelare som löser högerbacken med bravur. Det blir en annan typ av spel med honom där, men frågan är om Toko tar tillbaka ”sin” plats nu när han är tillbaka. Det viskas för övrigt – tydligen – om att man försöker förlänga med Toko. Lägg de pengarna på Anestis i ett förstaskede – vilken jävla målvakt!

Visst kändes det som att Aiesh blev väl hårt tagen och att domaren kunde viftat med kortet något mer frekvent (i alla fall tidigare), men man lät det passera eftersom att det här väl den största matchen vi har i svensk fotboll. Mästarnas kamp, så att säga.

Men matchen hade två ansikten: Blåvitts fina första halvlek och Markus Rosenbergs. Den sistnämnde växlade upp i andra halvlek och fick med sig sina kollegor. Ett kryss kändes rimligt att våga hoppas på.

Plötsligt händer det.

En dussinsituation där Calisir håller fast sin motståndare på samma sätt som Malmöspelarna gjort med sådan framgång matchen igenom och ett andra gula kort.

Ridå.

Calisir är helt utom sig. Vet inte vad han skall göra. Han förstår inte domslutet. Han förstår ingenting. Slänger en blick på Sören Rieks och tänker: Fan, det borde vart du. För det borde ha varit han, eller Knudsen, eller Bonke (som sällan är oskyldig) som fått matchens första röda. Frågan är, å andra sidan, varför det är just Calisir som åker ut igen. Det är många som vill ha in en ny mittback till nästa år och jag ställer mig snart i den fåran.

Här någonstans når vi problemets kärna. Domarna är inte nödvändigtvis för dåliga, men de är för inkonsekventa. En dragning i en tröja kan inte ena gången rendera ett andra gula för att i nästa sekund knappt rendera frispark. Det går inte. Spelarna är så pass skickliga att de kan anpassa sitt spel efter var domaren lägger ribban. Om domaren lägger ribban på olika höjd för olika lag blir det väldigt svårt att spela fotboll.

Hands. För i helvete. Men, varför tror Wernersson att han är ren? Eller vet han att Beijmo kommer men vågar inte trycka till. Dåligt försvarsspel, är min känsla.

Nog av mörker nu. Da Graca kommer spela för svenska landslaget någon gång i framtiden. Glöm inte att tömma fickorna innan du åker tillbaka till människobyn, för vi behöver inte massa Malmöpågar springandes lösa på gatorna här.

Men det är en ny dag i morgon. Det kommer fler matcher. Det är som när Whitney sjunger Dolly.

Kategorier: Krönika

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *